Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Min mamma ville absolut inte ha en flicka till efter mig så hon var super happy när mina 2 småbröder kom. Hon tyckte det tog mycket längre tid att byta blöja på mig än med pojkar då bajset vill smita in i alla hål, och sen tyckte hon att tjejhumöret var HEMSKT!!!

Hej förstår din känsla!
Jag har 4 grabbar ,den miste e en sladdis och när jag väntade honom så önskade jag så väldigt mkt att det skulle vara en tjej,vågade inte alls köpa ngt!
Jag vågade inte säga det till nån,utan gick omkring och mådde dåligt över mina egna fruktansvärda känslor.
Men så blev det ju en fjärde grabb jag visste det långt inne,men blev  väldigt besviken.kunde inte ta till mig han ordentligt,svårt att amma.slutade bara efter ett par dar.
Så klart älskae jag han från första stund,mitt lilla charmtroll!!
Mina stora grabbar e pappas pojkar o den lille med,och det var nog det som gjorde att jag hade den starka längtan efter en tjej nån som var för mig som kanske skulle vilja göra det som jag tycker e kul,ja ja jag vet det kanske inte alls skulle blivit så om jag haft en tjej.
Men nu har jag mina 4 grabbar och dom e det bästa som finns!!!
Även om ingen vill eller vågar närma sig mina intressen, hästarna
Det som jag känner med att vara "pojkmamma" e att jag känner mig utanför i prat och intressen,även om jag tillbringat år i ishallar crossbanor och gud vet allt.

Första barnet ville jag hemskt gärna ha en flicka, och det blev det. Det hade väl med identitet att göra, jag är ju tjej själv. Men det var kanske en större grej när vi  väntade andra. Då var jag övertygad om att det också var en tjej, för jag ville väldigt gärna ha en till. Bäbisen låg på samma sätt, uppförde sig på samma sätt som storasystern, graviditeterna var likadana och till råga på allt hade vi ett så himla bra flicknamn, men inga pojknamn. När Lillebror kom ut och maken sa att det var en pojke (han kom med rumpan först, så det var svårt att missa ) hann jag tänka "hur ska det gå?". Och i nästa ögonblick låg han hos mig och då fanns ju ingen annan än han. Han är underbar, så klart. Han älskar bilar, men leker precis lika mycket rollekar med dockor och när han och Storasyster går upp för att klä sig fina på nyårsafton kommer de ner i långklänningar båda två. Deras lekkamrat som är mellan dem i ålder utbrast "men killar kan inte vara prinsessor", och då protesterade vi alla tre lika högljutt.

Så skönt att det finns flera. 

Jag var övertygad redan från start denna gång att det var en tjej och på rul så sa vi att vi ville få veta könet om det gick. Blev sååå snopen och besviken när min lilla flicka hade snopp! Jag grät när vi gick därifrån. Inte en pojke till! Vad hände med min fina lilla tjej, jag som skulle gå och köpa hennes första klädesplagg på eftermiddagen?? Känner fortfarande en tagg i hjärtat över att det inte var en tjej och varje gång jag går förbi klänningar i klädbutiker så hugger det till i hjärtat och gör mig ledsen.

Jag är så otroligt tacksam över att min son lever och har det bra i magen, men sorgen kommer nog alltid att finnas där att det inte blev en tjej. Som tur är känns det lite bättre för varje dag, mycket tack vare att magen växer och det blir påtagligare att han snart kommer komma. Att känna honom sparka och leva runt gör ju att jag redan nu börjar vår relation med varandra och jag älskar honom naturligtvis oerhört mycket. När jag får upp honom på magen tror jag på ögonblicklig kärlek och jag kommer säkert tids nog att lovsjunga hur underbart det är att bara vara pojkmamma men just nu så gör det faktiskt ont.

Känner igen mig. Har två pojkar sedan tidigare och de är fantastiska. Mjuka, fina, kramiga. Nu har jag - enligt BM på rutinultraljudet - en flicka i magen. Blev chockad när hon sade att det var en tös. Var helt säker att vi väntade en kille. Jag önskar mig en tjej så innerligt och i mars får vi veta helt säkert. Ska på könsul bara för att få veta. Jag är oerhört tacksam bara barnet är friskt, men vet oxå med mig att om bebisen visar sig vara en grabb kommer jag nog bli väldigt besviken. Förbjudna tankar. Vågar inte berätta för någon.

Jag har en liten son som jag älskar mest av allt i hela världen. När jag väntade honom hade jag ingen som helst preferens, ville bara ha ett barn. Trodde att det skulle bli en pojke och var nöjd när han tittade ut.

Men nu när vi funderar på ett till barn känner jag att jag otroligt gärna skulle vilja ha en tjej. Såpass desperat är känslan att jag inte vet om jag vågar bli gravid innan jag är helt säker på att jag ska bli glad för en kille också.

Jag fattar inte vart dessa känslor kommer ifrån! Jag älskar min son så högt och han är mitt allt. Varför vill jag helt plötsligt ha en tjej och allt kretsar kring det?!

ååhh jag vill så gärna få en flicka när jag får mitt första barn...sen spelar det ingen roll, jag vill gärna ha en son oxå, det är inte det, men jag tror jag skulle se helt annorlunda på det om jag fick en liten tjej först...om det var en pojk så skulle jag nog känna mig väldigt stressad över att få en till ifall det oxå skulle bli en kille...såna här tankar får man ju inte ha egentligen....usch för mig!

Ville gärna ha en flicka o när vi på RUL fick reda på att vi väntade en pojke, blev jag besviken. När sedan sonen föddes älskade jag honom över allt annat o det spelade ingen roll att det var en pojke. Nu försöker vi få till ett andra barn, men det verkar svårt att lyckas, så jag blir överlycklig om jag överhuvudtaget får ett till barn, pojke eller flicka spelar ingen större roll. Samtidigt vill jag gärna ha en flicka o jag kommer nog alltid vara lite besviken att jag aldrig fick en flicka, om det nu blir så. Men de barn man har älskar man ju, samtidigt kan man ju sörja att inte ha fått en flicka. Men att man itne skulle knyta an till sin son eller älska honom tror jag är extermt ovanligt.