Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Anonym (fråga); Usch vad hemskt det måste varit för dig att ha gått med den ångesten i ca tjugo veckor o trott att du bar en liten flicka o vad skönt det måste varit när rädslan för en flicka släppte när du fick upp din pojke på magen. Jag måste säga att jag tycker det är fruktansvärt att läsa oavsett om det handlar om önskan om både en pojke o en flicka. Kan inte förstå hur man kan tro att man inte skulle älska detta oskyldiga liv som det enda den kräver är en superstor dos av kärlek o trygghet av sina föräldrar. Usch, ryser när jag tänker att man inte känner samma moderliga kärlek till sitt barn. När det inte ser ut som man ville mellan benen.

när jag var gravid så var jag och min sambo hundra % säkra på att vi skulle få en kille alla utom min mamma trodde på en kille. sen på förlossningen när den lilla skrutt las på min mage och vi fick reda på att det var en tjej det var helt galet vi hade ju båda trott att det skulle bli en kille.. även fast vi blev förvånade så blev jag så otroligt glad att min dotter min lilla prinsessa var frisk och så otroligt söt. och hade ja fått en son hade jag inte haft min dotter men nästa barn det får bli en kille om det vill sig då har man barn i båda könen som man kan älska.

tror de flesta älskar sina barn vad det än blir för kön och gör man inte det så finns det säkert andra familjer ute i landet som skulle göra det åt er.

sen kan man aldrig vara säker på vad det är för kön ja menar det är ändå 50% chans att få en kille och 50% chans att få en tjej.
så om ni inte tänkte på det innan att de kan bli av det andra könet skulle kanske inte skaffat ett till om ni redan hade ett barn av det könet ni vill ha.

Jag förstod inte alls ditt inlägg först men jag läste mitt inlägg igen och jag förstår att du måste ha missuppdattat det. Det är det som är nackdelen med saker på internet, att man inte alltid förstår tonlägen och understrykningar. Du har nog lyckats betona och tolka in något som jag inte alls har menat. Låt mig få förtydliga.

Mitt inlägg handlade mer om att jag, till skillnad från TS, verkligen önskade en pojke. Och inte så mycket om att jag inte önskade en flicka, så som du tolkat in. Det var inte alls en så jobbig tid som du får det att verka, tiden mellan ultraljudet och förlossningen. Saken var nog den att jag verkligen kände på mig att det var en pojke jag väntade. På nåt sätt så bara visste jag att jag skulle få en son, och ställde in min hjärna på det. Men så när ultraljudet kom och det var en tydlig (men ändå inte, uppenbarligen) bild av att det var en flicka så ...ja, det körde ihop sig i skallen på mig helt enkelt. Jag väntade ju inte den jag trodde att jag väntade. Så jag fick lov att tänka om och hade jättesvårt för det. Därmed inte sagt att jag inte trodde att jag skulle älska flickan jag bar på, aldrig någonsin tvivlade jag på de. Jag hade bara svårt att ställa om. Men eftersom jag verkligen trott att det var en pojke och känt på mig att det var det så föll ju alla pusselbitar på plats när han föddes och det verkligen var han jag först trott att det var.

Det handlar alltså inte om vem jag trodde att jag skulle kunna älska mest utan om vem jag trodde att jag bar på.

Jag tycker att det var oförtjänt elakt att rikta ditt ironiska inlägg mot mig. Det säger mer om dig än det gör om mig. Tänker främst på de här raderna du skrev till mig:

"Kan inte förstå hur man kan tro att man inte skulle älska detta oskyldiga liv som det enda den kräver är en superstor dos av kärlek o trygghet av sina föräldrar. Usch, ryser när jag tänker att man inte känner samma moderliga kärlek till sitt barn. När det inte ser ut som man ville mellan benen."

Inte ett enda ord av det du skrev är sant. Du borde be mig om ursäkt för det. Det sårade mig faktiskt.

Jag är glad att vi båda är lyckliga föräldrar och jag tar, precis som du emot, vem som än vill komma till vår familj, flicka eller pojke. Att jag uttrycker hur oändligt tacksam jag är för att jag har just en pojke beror kanske på att jag aldrig har upplevt något annat än just en pojke.

Trevlig helg!

Fast jag tänker inte be om ursäkt för nåt som jag tolkar som "hemskt" att läsa på internet. Visst, som du skriver man kan tolka saker olika i tal eller skrift o det e väl det som blir problemet via internet MEN det var du själv som skrev:

 "Det verkar som om det är vanligare att mammor vill få flickor, även om jag kanske tillhör en minoritet som hellre ville ha en pojke och blev besviken när det verkade vara en flicka på ultraljudet. Jag blev så lycklig när jag precis fött ut honom och hörde barnmorskan säga att det var en pojke  "

Att ha en önskan om ett visst kön tycker jag INTE är konstigt, men att vara orolig för att man inte kan knyta an med barnet pga könet anser inte jag vara normalt.

Jag har vänner runt om mig som har två eller tre barn med samma kön. Att det är en sorg för vissa av dem att inte ha fått det andra könet kan jag förstå, men att tro att man inte ska kunna älska sitt barn pga ett visst kön är inte OK. Många av mina vänner kan avundas mig (och andra) att ha fått av båda könen MEN det gör ju inte sin kärlek o anknytning till sina pojkar/flickor mindre för det. Kärleken sitter inte i könet, det finns mellan föräldern o barnet. Jag älskar inte mina barn olika för att en har snopp o två har snippa. De har min fulla naturliga moderskärlek alla tre.... 

Jag kan bara tala för mig själv, och för mig gäller alltså följande:

1) jag blev överlycklig när vårt första barn kom och det var en pojke. Det spelade INGEN roll vilket kön det var - bara lyckan att få en bebis var ju enorm!!

2) När lillebror dök upp blev jag lika glad - fantastiskt at ha två små grabbar.

Nu väntar jag nr 3 och önskar mig en flicka. För att det vore kul med omväxling, för att jag önskar mig en dotter, för att det helt enkelt vore SKOJ med en tös. Min man hoppas också på en tjej. Får vi en frisk liten pojk till skulle vi bli superglada, tacksamma och stolta. Men självklart vore det lite extra roligt med en flicka i och med att vi har två grabbar hemma.

Hade jag haft två tjejor hade jag jättegärna velat ha en kille. Om ngn månad får vi veta vem som är därinne. Spännande. Att som vissa härinne uttala sig i stil med att "jag behöver inte läsa något alls, konstaterar bara att det är korkat" känns patetiskt. Skall man göra en rättvis bedömning av någonting måste man väl för f-n sätta sig in i ämnet?!

Tråden handlar till största delen om att ÖNSKA sig ngt. Orsaken till att många är anonyma är just att man råkar ut för tråkiga påhopp från vissa håll.

Om det nu är mig du menar med påhopp eftersom det inlägg som jag kommenterat tidigare till Anonym (Fråga) så ska jag förklara hur jag menar iaf.

Jag menar inte att det är fel att ha en önskan om ett visst kön. Absolut INTE...

Det jag hänger upp mig på är TS rubrik i ämnet o några inlägg i tråden.

Att inte kunna knyta an till sitt barn är inte normalt för att det är ett visst kön. Jag förstår att du efter två killar skulle vilja ha en tös o det är så typiskt svenskt att man inte får önska sig flicka eller pojke o det tycker jag såklart att man ska ha rätt att göra. MEN att hänga upp sig på att det blev det andra könet som man inte önskade o känna att man inte kan ta till sig det barnet pga könet, då skaffar man inte barn för att man vill ha barn kan jag säga. Det är ett lotteri att få barn (med tanke på könet) o att få "fel" kön o se det som en nitlott, då är man ute o cyklar tycker jag. Men det är min åsikt..

Så som jag läser ditt inlägg så känns det som att du ser fram emot din förlossning o att få se VEM det är i din mage, inte VAD det är. Så tolkade jag inte inlägget innan, utan där var det som att den mamma blev lättad. Med tanke på hur sårad hon verkade bli av mitt inlägg så var det förmodligen inte så, men det var så jag tolkade det... Och det var utifrån min tolkning som jag kommenterade det oxå. 

Har inte läst hela tråden, men vill svara på detta. Jag har en bror som är 2 år yngre än mig. Och vi träffas jättemycket och umgås. Men vi har varken samma intressen, samma stil, samma livssituation eller nåt gemensamt över huvudtaget alls. Jag är gift, har barn, har äldre vänner, gillar goda viner med ost och lever ett "vuxenliv". Brorsan är väl singel men har ändå hur många tjejer som helst på gång, gillar öl och att festa och hans vänner tycker säkert jag är en gammal tråkmåns

Men vi är syskon och kommer alltid att ha nåt att snacka om då vi fikar. Och vi ställer alltid upp för varandra!

Har även en syster (4 år yngre) som jag är nära. Vi delar vissa intressen som shopping, filmer och idrott. Men vi har ändå inte samma naturliga förhållningssätt till varandra som jag och min bror har.

Kort sagt: Nej, man kanske inte har så mycket gemensamt, men man är syskon och kan ha glädje utav varandra ändå. Skulle aldrig i livet byta bort min bror mot en till syster!

Känner blivande pappor samma önskan att få en pojke?

Precis, du har citerat mig helt rätt. Därefter fortsätter du och skriver att det inte är normalt att vara orolig att man inte kan knyta an till barnet på grund av kön. Har jag skrivit detta någonstans? Vänligen CITERA DET i så fall!!!! Att jag trodde att jag inte skulle kunna knyta an till - eller älska en flicka lika mycket som en pojke, VAR har jag skrivit det? Just det, ingenstans. Det är du själv som tror att det är så! Det verkar inte som du har läst mitt förra inlägg för du visar inte på något sätt att du förstår vad jag har skrivit. Jag tror att du lägger in lite för mycket egna tolkningar när du läser andras, eller åtminstone mina inlägg. Det problemet får stå för dig.

Trodde inte att jag kunde vara mer tydlig men det gick visst inte fram ändå.

*Inte så trevlig längre*

Anonym (lycklig mamma): Nej, jag menade inte dig. Jag menade andra inlägg tidigare i tråden där folk är rent utav otrevliga.