Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Samma här, och i mitt fall även till utseendet. Folk brukar fråga om jag skaffat honom på egen hand

Jag har inte läst mer än den här sidan, men jag antar att du har fått skäll... Jag önskade mig flickor också. Så fick jag ändå en pojke (andra barnet). Och jag var besviken, jag grät en skvätt efter förlossningen och kände mig så ensam och tom. Men det gick över och idag är jag lika stolt och glad över min vuxne son som över döttrarna. Man behöver väl inte skämmas över hur man känner det och dessutom behöver man ju aldrig berätta det för barnet, heller.

Trams att det ska vara så dramatiskt och tabubelagt att önska sig det ena eller andra könet. Att göra abort pga kön är däremot nåt att bli upprörd över, men vad nån känner och önskar...

Det är ju det jag säger. Jag är iallafall så ödmjuk att jag erkänner att allt detta bygger på fantasier och hur jag TROR att verkligheten ser ut. Jag har ingen aning om hur det är eller kommer att bli. Jag kan bara hoppas på det bästa.

Om du aldrig varit i Indien så TROR du väl också en massa grejer om hur det är därborta, du vet ju inte förrän du varit där. Det är som med mig med att få en pojke. Jag erkänner, jag vet ingenting och har ingen fakta alls om nåt. Jag bara känner, spekulerar och flummar runt än så länge.

Men många här på FL verkar VETA väldigt mycket och har svårt att acceptera att andra kan ha andra känslor än de själva. Inte du kanske men  många i tråden har ju väldigt aggressiv och fördömande ton, som om de är Guds bästa människa.

Ja, jag har fått ganska mycket skäll men har ocks, som tur är, fått en del snälla och uppmuntrande inlägg som ditt tex och andra som också ville ha en flicka men fick en pojke och hur bra det gick. Eller inte kanske. Skönt bara att höra om andra som har känt likadant nångång.

Jag tror snarare det beror på personlighet än uppfostran. Det finns ju syskon som är väldigt olika varandra, och de har antagligen fått samma uppfostran.

Varför tycker du det är konstigt och tramsigt att din mamma ville ha en pojke när du själv vill ha en flicka till? Är ju exakt samma sak!

Önskade mig en flicka när jag först märkte att jag var gravid, men precis som du rannsakade jag mig själv och kom fram till att det handlade om mina föreställningar om vad det innebär att vara pojke respektive flicka. Jag fick en pojke. Han fyller tre år idag och han är världens mysigaste, gosigaste unge. Han älskar bilar, att bygga med lego, att läsa (han är jättetidig språkligt), han är otroligt snäll och omhändertagande mot de minsta barnen på förskolan.

sen vill jag också gärna tipsa om en bok. Den heter något liknande "Ge ditt barn 200 möjligheter istället för 2"  (har den inte här just nu så minns inte titeln exakt) och handlar om hur man kan utmana könsstereotyper i leken.T ex så leker min son i princip alltid rollekar med sina bilar, (inget som jag "övat" honom i elelr så, men ett exempel på att lekar inte alltid innebär vad vi tror, bilar behöver inte betyda action osv... Han har också en docka av barbietyp, (fast barn) med långt rosa hår. Den dockan kallar han för "flygprinsessan". Hon använder sitt rosa hår som vingar och är en sorts superhjälte.

För att förtydliga: jag vill bara stärka dig i det du redan vet; att personligheten inte sitter i könet. Och tipsa om vad man kan göra rent konkret för att ens barn inte ska fastna i stereotyper som är begränsande för dem. Tycker för övrigt att det är jättebra att du vågar ta upp det här och konfrontera dina tankar och känslor kring att få en pojke. Är säker på att du kommer älska ditt barn lika mycket oavsett kön!

Första gången jag var gravid fick jag en pojk (då var jag helt säker på att det var en flicka,trodde jag!) Blev lite besviken faktiskt att det var det för jag ville ha en flicka..) Jag fick nog en lite förlossnings depprition, men berätta inte det till någon.. Jag tog ju hand om mitt barn o så, efter ca en månad kunde jag känna kärlek till mitt barn..
 Efter blev jag gravid för andra gången, jag hoppades så att det var en flicka, men det visade sig också då vara en pojk  (jag gjorde ett könsultraljud). Blev så besviken! Ville ju så gärna att det skulle vara en flicka. Idag har jag sådana skuldkänslor föratt jag kände så , för ca 6 veckor innan Bf, dog han i magen (plötsligt spädbarnsdöd).. Jag blev åter gravid igen en tid efter, då det visade sig att det var en flicka..
Men jag blev inte så glad som jag trodde jag skulle bli. Jag ville så gärna ha min pojk som gick bort, detta var mitt "straff", jag Älskar mina barn men Gud vilka skulkänslor jag har att jag äns tänkte tanken att jag hellst av allt ville ha en flicka. Detta kommer jag få leva med i hela mitt liv!

Tänkvärt