Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Kan du inte starta en egen tråd om detta och inte skriva vad du känner i en tråd när någon känner sig ledsen och nere över sina känslor?

Jag vet att det jag känner är "fel", att jag borde vara glad oavsett, och det kommer jag kanske att bli när knytet läggs på magen förhoppningsvis. Men jag tror egentligen inte det har med psykiska problem om man önskar det ena eller andra könet för isåfall är det extremt många som går omkring med psykiska problem och allvarliga diagnoser, runt om i världen. För visst förekommer det överallt att man gärna skulle vilja ha ett barn av det eller det könet. Inget onormalt har man ju fattat. Och de allra flesta knyter ju an bra med sitt barn oavsett vad det blir och älskar det över allt annat. Det har vi ju fått se i denna tråd inte minst.

Och JAG vidhåller att jag inte saknar empati.

Ok, men hur blir det om det visar sig att hon inte skulle älska pojken då? eller kan knyta an till honom? Ska barnet då få kastas in i omplaceringskarusellen pga att han mamma hellre ville ha en flicka.

Tycker du DET scenariot är bättre än att skita i att skaffa barn? OM man känner att man inte kan knyta an eller älska det pga av fel kön.

vad är det som gör att du önskar dig just en flicka så mycket? Varför har du fått för dig att det bara är pojkar som kan vara jobbiga och tråkiga? Det har ju ingenting med könet att göra hur man är som människa? Du kanske har många dåliga erfarenheter av just småkillar?

Ja, jag har sett en hel del pojkar i omgivningen som är ganska jobbiga och stereotypiska och BARA ska leka med pinnar och fäktas, brottas, leka med bilar och små gubbar som slåss. Jag antar att det är deras föräldrars "fel" att de blivit så här pga uppfostran eller så kommer det utifrån, från dagis och samhället i övrigt. Men som många i tråden har skrivit så har inte just deras pojkar blivit sådana utan är små gulliga kärleksfulla varelser som kan leka med annat än just bilar och pinnar.

TS, känns det lite bättre nu när du fått läsa om alla oss som har fina pojkar? Hoppas det!

Min grabb är isf mer åt det tjejiga ¨hållet och dottern åt det "grabbiga",

Killen är lugn och harmonisk leker gärna med fordon, briotågbana, läser böcker, pysslar, målar, sjunger, dansar. Väldigt lugn men kan såklart oxå busa.
Min vilding till dotter brottas, hoppar kan inte sitta still mer än 1 minut typ. leker nästan aldrig med dockor.  men både två är lika underbara för det och har så mycket kärlek i sig! :)

Kommer bli jättebra vad det än är du har i din mage ska du se :) Om du mår dåligt över att ev få en grabb så kanske du ska gå och prata med någon. Lycka till!

Nu har jag ju aldrig varit TS sits och känt att jag inte vill ha en pojke, men jag tycker att TS borde försöka fokusera på det positiva med att få uppleva barn med olika kön.

Jag har ett av varje och när jag väntade min lillkille undrade jag hur jag skulle vara som pojkmamma. Jag hade svårt att föreställa mig som mamma pojkmamma, mest för att jag hade en tjej redan. Däremot var jag inte negativt inställd. Men jag är SÅ glad att jag fick en liten kille också, på många sätt är de lika, men på många sätt olika. Och jag tror främst att deras olikheter beror på skilda personligheter, inte kön. Han är ett solsken, han är kramig till tusen och mammas lille kille. Samtidigt är han lite tuffare än sin storasyster och jag beundrar hans förmåga att kasta sig in i nya, oprövade saker.

Vi är stränga med att uppfostra sonen till att inte slåss, men det var vi med dottern också. Än så länge har jag inte sett att han är mer våldsam än dottern var i samma ålder. Ibland kan han ge sin storasyster en smäll, men det är ju för att han blir frustrerad och inte kan hantera sina känslor. Men dottern var på samma sätt när hon var tre.

När du TS får din lille son på magen tror jag att alla dessa tankar är som bortblåsta, om du inte hade problem med anknytningen till dottern kommer du inte att få det med en son heller. Möjligtvis kommer du att känna ett sting av dåligt samvete för att du kände som du gjorde. 

Jasså? Jag hade iaf inte en tanke på kön när min pojke kom upp på bröstet. Såg bara hur fin han var :)

Jo det gör det verkligen. Det är en stor tröst faktiskt.