Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Jag ville ha en flicka som första barn och vi tog reda på könet och jag blev alldeles kall och sen började jag stor grina, det gick inte att hålla tillbaka och det var inga lyckotårar som bm trode... För mig var det bra att få reda på det under graviditeten eftersom jag fick tid att vänja mig och mot slutet ville jag inget häldre än att träffa honom och kände ingen besvikelse på honom när han kom ut jag älskade honom oerhört men det tog över ett år tills jag kände att det var ok att han var en pojke.

Med barn nr 2 så körde jag en hemlig flickdiet och vi hade sex några dagar inna äl för att öka schanserna för en flicka och när vi sen var gravida och skulle på köns ul så hade jag ont i magen och kunde inte sova flera veckor innan eftersom jag var så rädd att det inte skulle vara min flicka men det var en tjej och det kändes rätt overkligt kunde knappt tro det förens hon låg på min mage.

Jag är glad nu att jag har en av varje och att det är just en storebror och en lillasyster.

Lycka till och jag tror att du får flicka nr2.

Oj...ts borde inte skaffa barn, hon borde driva kennel, med bara tikar...oj, tänk om det skulle födas några hundar som inte är tikar...jisses!
Nä, ts kan börja adoptera från Indien! Där tycker de som ts bara omvänt:P
Vilka dumheter...

Själv tycker jag att empatibrist är en väldigt dålig egenskap och jag tycker att ni som lider av det inte borde skaffa barn alls för att föra det vidare till en generation till är bra mycket värre än att önska sig kön på framtida  barn.

jag kände att jag inte alls ville ha en son. så vart jag gravid och redan tidigt i graviditeten så bara viste jag att det var en pojke. Var på ul men ville inte kolla. gick över tiden och fick göra öul och då såg jag ju nått som liknade en snopp. Gick hem å var jätte lessen i kanske 2 dagar. efter 2 dagar till Födes min underbara lilla son Theodor och jag hann inte mer än få honom på magen så älskade jag honom över allt annat på denna jord. Vist va jag avis på alla andra som hade små flickor i rosa men skulle aldrig byta ut honom om jag så fick välja fritt på vilken flicka i hela världen.
Sen för drygt ett år den blev jag gravid igen. Även nu ville jag ha en flicka. Men efter ul så fick jag reda på att de var 2 grabbar (tvillingar) jättebesviken i 1 dag för att när de föddes älska dom lika mycke som storebror.

Jag älskar mina pojkar över allt annat på denna jord även fast jag absolut inte kunne tänka mig att få söner innan jag fick dom. Visst kan jag bli lite ledsen ibland att jag förmodligen aldrig kommer få någon dotter men jag behöver bara titta på mina underbara pojkar så blir jag bara full av glädje av va jag fått istället.

En del här beskriver ögonblicket när de fick veta att de skulle få en pojke på samma sätt som andra beskriver upptäkten av att de väntar ett gravt handikappat barn. Jag tycker det är helt sjukt

(och jo, jag har precis samma rätt som ts att känna vad jag känner)

Jag vill så gärna tro att ni inte är sanna, ni som önskar ett speciellt kön och blir besvikna om det visar sig vara "fel" Det är erat barn, er nyfödda bebis, en underbar liten individ.

Kön? Lägg av nu.