Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Sådana här tankar är ju inte baserade på förnuft utan på känslor. Det går ju inte att resonera bort. Tror det bästa man kan göra är att tillåta sig att känna det man känner. Man kanske behöver sörja helt enkelt att man inte fick den dotter man hade önskat så högt. Så går de känslorna förhoppningsvis över och man orkar se verkligheten som den blev. Och börja älska den pojke man fick. Jag har en son och en dotter. Första barnet var en pojke och jag var överlycklig för det, kändes spännande och utmanande eftersom jag är uppvuxen med flera systrar och inte har så mycket erfarenhet av småpojkar. Han är hur underbar som helst och vill gärna gosa och kramas med mamma. Självklart kan man få det minst lika mysigt med en son. Jag tror att man själv skapar  kvaliteten på ens  relationer i stor utsträckning.

Vi har en dotter sedan tidigare. Hon är stark, självständig, bestämd och alldeles, alldeles underbar. När vi blev gravida med ett syskon så trodde jag per automatik att det skulle vara en tjej. Det var vad jag ville ha och hade jag fått välja hade jag nog bara skaffat en likadan som den vi redan hade=)

Jag kände mig främmande inför att min kropp kunde bära en pojke. Jag har inte så många män omkring mig och i min närmsta familj, jag kan inte relatera till män på samma sätt som till kvinnor och jag "kan" inte pojkar alls. Allt det här blir ju extra galet med tanke på att vi försöker uppfostra vårt barn genusmedvetet och att vi tror på en jämställd relation osv... Jag har också en föreställning om att pojkar blir ännu mer infostrade i sitt kön och sina könsrollen än flickor och jag tänker mig att det är svårare att uppfostra en pojke till en fri och icke-könsnormativ man än vad det skulle vara att uppfostra en flicka.

Jaja, hur som, jag hade många tankar och jag var rädd att det skulle vara en pojke, eftersom jag inte visste hur jag skulle hantera mina känslor-vansinne, jag vet, men så kände jag.

På RUL frågade min man vilket kön det var. Han var trött på att lyssna på mitt galna prat och han visste nog bättre än jag att jag behövde förbereda mig och vakna upp i verkligheten, oavsett vilket kön barnet hade. RUL visade att det var en pojke och första dagarna var...konstiga. Jag var inte besviken, utan glad över att jag skulle få "en av varje", även om det egentligen inte var viktigt för mig. OCh jag insåg att alla pojkar kommer från sina mödrars kroppar, hur självklart det än må låta så var det konstigt för mig att jag kunde bära en pojke inom mig. Sedan kom gjädjen och tacksamheten. Jag skulle få möjlighet att lära mig mer och växa mer som människa. Nu är jag glad och lycklig över vår pojke, men det var inte självklart för mig från början.

Lite rädsla sitter kvar-finns det sådan oändlig kärlek som jag upplever inför min dotter till ett barn till? Räcker jag till? Men jag inser att kärleken finns i obegränsad mängd och att jag kommer att växa med uppgiften.

Det är kanske lättare att ta reda på hur det är att ha söner och pojk/flick-syskon här än att på distans ta reda på hur det är i Indien.
Sedan kan jag villigt erkänna att jag som mamma till en pojke känner mig kränkt å min pojkes vägnar när du och andra (för din är knappast den första tråden på samma tema) målar upp bilder av pojkar som tråkiga, bråkiga och oförmögna att ha en närmare relation till sina mammor. Min son och jag är jättenära varandra. Sedan vet jag inte hur det är om tjugo år, men det vet faktiskt inte någon som har döttrar heller; min mamma och min äldsta syster hade en femårs-period när de inte talade med varandra öht.

Men jag blir alltså ledsen när jag läser en massa förmodanden om hur det är att ha en son. Såger inte att de inte finns, men jag har i allafall aldrig sett motsvarande antaganden om att få en dotter

Jag tycker också att det är tråkigt att det finns så mycket negativa föreställningar om hur pojkar är! 

Har inte läst något annat än trådstarten.

När jag väntade första barnet så tog vi reda på könet på rul. Jag hade varit helt inställd på att det skulle vara en tös, men det var en gosse. Jag kände mig så besviken! Det är ju inte en känsla jag var stolt över, men den fanns där.
Efter ett tag så kändes det inte lika "illa". Och när han föddes, om jag är helt ärlig, så tänkte jag inte ens på att han var en kille, utan han var MITT barn. Mitt älskade lilla barn!
Och nu efter två år så är han en så gosig, härlig underbar liten pojke. Skulle inte byta bort honom mot en tjej för något i världen. Han är även busig, men det är definitivt hanterbart och inte så illa som jag hade trott. Och så är det ju vi som uppfostrar honom och är hans förebilder, så hur han blir hänger ganska mycket på oss föräldrar tror jag.

Det var som ett svar på ett inlägg som tyckte jag var tramsig och borde söka hjälp. Jag håller med om att man inte borde ha dessa känslor och att det är tramsigt att bry sig om vad det är för kön. Därför tycker jag ju att min mamma också var/är tramsig, precis som jag själv är. Önskar man kunde styra känslor, tankar och önskningar som om man vore en robot.

Det hade inte varit några problem alls. Jag har t o m tänk som så att om jag får en pojke så hoppas jag nästan på att han hade blivit en sån där stereotypisk gay som har suuuperbra kontakt med sin mamma och är allmänt känslosam och gullig. Jag inser återigen att jag har hemska fördomar. Det kan ju lika bra bli en hårdnackad läderbög som bryter kontakten med sin mamma helt.

Det handlar till syvende och sist om att man vill ha en nära och innerlig, kärleksfull relation till sitt barn, även när de är vuxna. Inte att de bara ska försvinna till sitt eget liv och knappt ha nån kontakt med en. Och då tror jag naturligtvis att det kommer att bli si eller så eftersom jag som tjej har nära relation till min mamma men andra killar runt omkring mig inte har det, utan tvingas till det av sina mammor som ringer och försöker höra hur det är.

Killar bryter kanske mer med sina mammor än vad tjejer gör. Det är det som inte känns så kul i framtiden med en pojke.

Återigen: jag VET att jag har fördomar och bara drar slutsatser av det jag ser runt omkring mig, gör generaliseringar. Men hur ska man annars kunna bilda sig en verklighetsuppfattning? Man måste ju utgå från NÅT.

Usch vad hemskt. Jag beklagar sorgen.

Jag förstår detta. Du måste känna dig kränkt och arg när du läser dessa önskar-mig-bara-en-flicka-trådar när du själv har en pojke som är helt underbar. Det är inte meningen att såra nån med detta. Förlåt. Jag hoppas ju också på att om jag får en pojke att jag älskar honom och han blir världen gulligaste, kärleksfullaste lille pojk och att jag inte får nån jobbig förlossningsdepression kopplat till anknytning eller nåt. Jag VILL ju älska nästa barn också och hoppas på det bästa hormonerna har att ge. Kan också ha med att det är barn nr 2 att göra och det känns omöjligt att man kan älska ett barn till överhuvudtaget. Jag vet inte, jag är kanske bara förvirrad.

Varför tror folk att pojkar generellt sätt är busigare än tjejer?
Det har att göra med vad man tillåts komma undan med och individuell personlighet.