Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Hej "Flickmamma".

För mig ordnade det sig. Kände som du och var inte heller glad över att vänta en son. Var också orolig att jag inte skulle knyta an till honom.

Har sedan jag själv var mkt liten sparat saker och kläder till min kommande dotter som jag också redan hade döpt.
Så när ultraljudet visade en pojke blev besvikelsen stor.
Var arg på barnet i magen och irriterad över alla gravidbesvär.
Gick och pratade med BUP under graviditeten. Vet ej om det hjälpte.
Jag var arg under förlossningen (mkt långdragen och jobbig förlossning) och arg på min son när han fötts som orsakat mig så mkt smärta under förlossningen och ville inte titta på honom i 5 minuter efter de hade lagt honom på min mage.
Sedan blev jag nyfiken hur han såg ut och tittade på honom för första ggn. 
Tyckte att han var mkt vacker. 
Sedan dröjde det inte länge förrän mitt hjärta fylldes av kärlek för detta försvarslösa barn som faktiskt var en del av mig och som behövde mig. Kärleken jag kände överraskade mig och jag kunde inte sova de första nätterna för rädslan att han skulle sluta andas. Bara låg och tittade på honom och höll honom i handen.
Nu är min son 2.5 år och jag är älskar honom mer än ngt annat och är jätteglad att jag har just honom! Vill inte byta bort honom mot ngn annan.

Kan givetvis inte lova dig "Flickmamma" att det kommer att sluta lika bra för dig men jag tror nog att du också kommer att älska din son när han väl är född. 
Många som inte varit med om samma sak är ofta fördömmande och tycker att en kvinna och blivande mamma borde älska sitt kommande barn lika mkt oavsett kön (verkar vara mer okey om killar önskar sig en son än om en kvinna önskar sig en dotter). Men jag har läst här att många har varit stöttande och kommit med goda och kloka råd. Jag tänkte aldrig på att använda Nätet och leta efter andra med samma erfarenhet. Du är den 1a som jag har "mött" som kännt samma sak som mig. Missförstå mig inte men det känns faktiskt lite skönt att veta att jag inte är den enda som gått igenom detta och "varit ett känslokallt monster".
Jag möttes av mkt kritik om jag pratade om mina känlsor.
Vill du prata vidare med mig så går det jättebra.
Lycka till!

Vill bara säga att pojkar behöver inte vara bråkigare, har en kompis som har en riktig liten rackarunge (tjej) på 2 år som rivs och bits en hel del

Har en dotter och en son, det är precis lika underbart! Jag var ocksa osäker pa min roll som "pojkmamma" men det berodde ju pa att jag bara var man vid att ha en dotter. När sonen kom kändes det som det mest naturliga i världen.

Kära Ni,

Var glada för att Ni KAN få barn! Att de föds friska och välskapta!  Det är en gåva, ett mirakel och ett jäkla underverk varje gång det sker!!!!! INGET man kan ta för givet, INGET man kan förvänta sig! Barn är inget man "skaffar". Det är något man, om man har tur, något man "får". Om det sen blir en liten flicka eller liten gosse spelar väl ändå ingen roll i slutändan?? Visst har jag förståelse för en viss önskan om kön, men att sedan (som vissa av er) ångra och vara besviken i flera år över att det blev ett visst kön är enligt mig skrämmande! Ärligt! 
 
Efter många många långa års kämpande och många förluster, gör det ont i mitt hjärta när jag inser att det finns mäniskor där ute som inte "vill ha" ett visst kön på sin väntande bebis!!? Som sagt innan, önskan är en sak men verkligheten och viljan en helt annan!! Svårt och förstå, herregud, om ni bara visste vad det skär i hjärtat att läsa. Var glada för den lilla varelsen som ni lyckats skapa, som er kropp burit, som ni fött och som ni satt till världen! Njut av den lilla människan som den är, oavsett kön! När jag äntligen lyckades bli gravid var könet det sista jag tänkte på! Det är en ynnest att få bära ett barn, inte alla förunnat!!!

Gläds isället över vad ni har eller kommer att få, var inte "bittra" över något så banalt.  Ni, som alla vi andra med någorlunda kunskap om barnafödande, vet att det finns en 50-50 chans att det blir en flicka eller pojke. Kan man inte acceptera den "utgången" och de "oddsen" kanske man iinte ska vara med och "spela" överhuvudtaget? Eller hur? Man VET bär man skaffar barn att det kan bli vare sig det ena eller andra! Så som sagt, gläds åt att ni lyckats och att ert barn är frsikt och välmående! Det är ingen självklarhet!!