Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Kära Ni,

Var glada för att Ni KAN få barn! Att de föds friska och välskapta!  Det är en gåva, ett mirakel och ett jäkla underverk varje gång det sker!!!!! INGET man kan ta för givet, INGET man kan förvänta sig! Barn är inget man "skaffar". Det är något man, om man har tur, något man "får". Om det sen blir en liten flicka eller liten gosse spelar väl ändå ingen roll i slutändan?? Visst har jag förståelse för en viss önskan om kön, men att sedan (som vissa av er) ångra och vara besviken i flera år över att det blev ett visst kön är enligt mig skrämmande! Ärligt! 
 
Efter många många långa års kämpande och många förluster, gör det ont i mitt hjärta när jag inser att det finns mäniskor där ute som inte "vill ha" ett visst kön på sin väntande bebis!!? Som sagt innan, önskan är en sak men verkligheten och viljan en helt annan!! Svårt och förstå, herregud, om ni bara visste vad det skär i hjärtat att läsa. Var glada för den lilla varelsen som ni lyckats skapa, som er kropp burit, som ni fött och som ni satt till världen! Njut av den lilla människan som den är, oavsett kön! När jag äntligen lyckades bli gravid var könet det sista jag tänkte på! Det är en ynnest att få bära ett barn, inte alla förunnat!!!

Gläds isället över vad ni har eller kommer att få, var inte "bittra" över något så banalt.  Ni, som alla vi andra med någorlunda kunskap om barnafödande, vet att det finns en 50-50 chans att det blir en flicka eller pojke. Kan man inte acceptera den "utgången" och de "oddsen" kanske man iinte ska vara med och "spela" överhuvudtaget? Eller hur? Man VET bär man skaffar barn att det kan bli vare sig det ena eller andra! Så som sagt, gläds åt att ni lyckats och att ert barn är frsikt och välmående! Det är ingen självklarhet!!