Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Jag kände som TS när jag väntade mitt andra barn. Jag hade en flicka och var rädd för att jag inte skulle kunna knyta an till en pojke om det blev det, så jag förstår hur du känner.
Det blev en flicka till, så jag vet inte hur det hade blivit om ddet blev en pojke, men förmodligen hade det gått precis lika bra.

Däremot fick jag en annan tanke när jag var mataffären och handlade innan jul. Jag såg en kvinna med en lång ung pojke med sig i affären och kom att tänka på hur stolt man skulle ha varit som mamma att gå och handla med en stilig ung man som är ens son!

Försök att tänka ut en massa positiva saker om du skulle få en pojke. Skriv en lista och gå gärna och prata med någon professionell om dina tankar för att må bättre. Du är inte ensam om dina tankar.

Många bra inlägg, speciellt de som berättar om hur de ville ha en flicka men fick en pojke och det gick bra ändå. Sånt känns skönt att höra.

Jag vill poängtera att det inte är jag som har två pojkar som jag vill byta ut utan jag har bara en flicka sen tidigare.

Den som skrev innan om dilemmat med att man vill tona ner en "grabbig" pojke och uppmuntra de feminina sidorna med risk för att han blir mobbad etc, där håller jag med. det är kanske eg. DE sakerna som gör att man är rädd för att få en pojke. för att hans intressen, om de blir typiskt grabbiga med hockey, slåss med pinnar, leka högljutt med bilar och star wars-gubbar som slåss och ha allting i marin-blått (som är en trist färg) är så himla olika ens egna intressen och önskningar. men naturligtvis har ni rätt i att det är föräldrarna som formar barnet till stor del. min man hatar sport och var väldigt lugn o snäll o drömmande o kreativ som barn och fick dockor, dockvagn och andra "mjuka" saker av sin mamma. och han är ju trevlig idag och blev aldrig mobbad heller. trots att han hade flest tjejkompisar som liten. fast verkligheten kan ha förändrats, det är inte 1970-tal längre, klimatet är kanske hårdare och inte så accepterande mot mjuka pojkar längre. jag vet inte alls, jag bara spekulerar.

jag tror att den här önskan om att få flickor är att man projicerar bilden av sig själv på denna varelse. det är alltså en liten mini-jag som kan bli allt det jag själv inte blev. man får en andra chans med sig själv genom att få en flicka kanske. med en pojke så känns det ju inte som om det är en avbild av en själv. själviskt detta naturligtvis.

men hur funkar det i arabvärlden och indien tex där det BARA ska födas pojkar hela tiden? även kvinnorna verkar föredra pojkar pga de prisas och beröms då och får högre status ju fler sönder de föder. men även dessa kvinnor känner kanske innerst inne, trots kulturen, att de helst skulle vilja ha flickor. och hur känner sig de kvinnorna i indien som genomgår abort enbart pga könet (flicka)? har de blivit tvingade av mannen eller vill de själva inte heller ha en enda flicka? här i västvärlden verkar flickor ha nästan högre värde än en pojke. kanske just pga det som nån skrev att flickor kan ta för sig av båda världarna, pojkar bara av pojkvärlden.

mycket babbel från min sida nu. hoppas ni inte tröttnade.

Jag har även tänkt på en annan sak: för min dotters skull - blir man inte tajtare med en lillasyster än en lillebror liksom? Jag skulle så gärna vilja att hon hade ett syskon att alltid luta sig mot, som nära vän i livet. har man nåt gemensamt med en bror de första 30 åren av sitt liv?

Jag tror som nån skrev att det är mina egna fördomar mot män som spökar. Enligt mig är männen, eller mansvärlden, väldigt "grabbig" och tråkig, känslokall, våldsam med krigslekar, fascination kring lagsport som hockey och fotboll som jag tycker är ganska trist också, högljudda och stimmiga lekar. Men barnen präglas ju av en själv, fast många säger att plötsligt - helt utan uppmuntran eller nåt, t o m tvärtom, så började deras söner bli intresserade av bilar och teknik och vara lite våldsamma och stökiga. Även folk som själva är miljöpartister som hatar bilar och inte har nån själv typ, har fått pojkar som älskar bilar och högljudda lekar med dessa. Konstigt.

Även om barnen präglas av föräldrarna och en pojke blir mjuk och känslosam så finns det ju en värld därute som påverkar dem senare i form av grupptryck etc. En värld som säger att män ska vara grabbiga och tuffa. Trista ideal enligt mig, kanske därför jag är så rädd att få en pojke, jag gillar inte den stereotypiska mansvärlden och deras ideal.

Men som många skriver så är alla barn individer och min är ju som sagt absolut ingen grabbig, hård typisk hockey-kille utan en snäll, känslosam och rolig typ

Äsch, nu missuppfattade alla mig som en rosa, barbie-mamma. Jag är inte sån alls, jag  menar bara att det verkar vara lättare för flickor att ta för sig av båda världarna - träna karate, vara pojkflicka och spela sporter, än det är för pojkar. det anses ju bara tufft och coolt om en flicka är lite pojkig och tuff men det verkar fortfarfande vara hårdare regler för hur en man "får" vara i samhället.

jag menar inte att en flicka ska leka med korkade barbiedockor och ha rosa hela tiden. sån var jag inte alls själv. jag menar bara "allmänna" lekar som rita, pyssla, läsa och pilla lite. inte slåss med pinnar och hålla på som jag upplever att många pojkar gör. men återigen, de är väl präglade av sina föräldrar och andra ideal runtomkring som säger att det är häftigt med en pojke som är bråkig.