Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Första gången jag var gravid fick jag en pojk (då var jag helt säker på att det var en flicka,trodde jag!) Blev lite besviken faktiskt att det var det för jag ville ha en flicka..) Jag fick nog en lite förlossnings depprition, men berätta inte det till någon.. Jag tog ju hand om mitt barn o så, efter ca en månad kunde jag känna kärlek till mitt barn..
 Efter blev jag gravid för andra gången, jag hoppades så att det var en flicka, men det visade sig också då vara en pojk  (jag gjorde ett könsultraljud). Blev så besviken! Ville ju så gärna att det skulle vara en flicka. Idag har jag sådana skuldkänslor föratt jag kände så , för ca 6 veckor innan Bf, dog han i magen (plötsligt spädbarnsdöd).. Jag blev åter gravid igen en tid efter, då det visade sig att det var en flicka..
Men jag blev inte så glad som jag trodde jag skulle bli. Jag ville så gärna ha min pojk som gick bort, detta var mitt "straff", jag Älskar mina barn men Gud vilka skulkänslor jag har att jag äns tänkte tanken att jag hellst av allt ville ha en flicka. Detta kommer jag få leva med i hela mitt liv!

Men jag blir alltså ledsen när jag läser en massa förmodanden om hur det är att ha en son. Såger inte att de inte finns, men jag har i allafall aldrig sett motsvarande antaganden om att få en dotter

Inte ska du skämmas för att du hoppas på en flicka. MEN de som SKA skämmas är de som inte vill ha det ena eller andra könet.
Faktum är att ÄR man osäker på om man kanske inte kommer att älska barnet pga fel kön, så skaffar man inte barn.
Då ser man till att ta itu med de psykiska problemet man har INNAN man blir gravid.

vad är det som gör att du önskar dig just en flicka så mycket? Varför har du fått för dig att det bara är pojkar som kan vara jobbiga och tråkiga? Det har ju ingenting med könet att göra hur man är som människa? Du kanske har många dåliga erfarenheter av just småkillar?

TS, känns det lite bättre nu när du fått läsa om alla oss som har fina pojkar? Hoppas det!

Hej "Flickmamma".

För mig ordnade det sig. Kände som du och var inte heller glad över att vänta en son. Var också orolig att jag inte skulle knyta an till honom.

Har sedan jag själv var mkt liten sparat saker och kläder till min kommande dotter som jag också redan hade döpt.
Så när ultraljudet visade en pojke blev besvikelsen stor.
Var arg på barnet i magen och irriterad över alla gravidbesvär.
Gick och pratade med BUP under graviditeten. Vet ej om det hjälpte.
Jag var arg under förlossningen (mkt långdragen och jobbig förlossning) och arg på min son när han fötts som orsakat mig så mkt smärta under förlossningen och ville inte titta på honom i 5 minuter efter de hade lagt honom på min mage.
Sedan blev jag nyfiken hur han såg ut och tittade på honom för första ggn. 
Tyckte att han var mkt vacker. 
Sedan dröjde det inte länge förrän mitt hjärta fylldes av kärlek för detta försvarslösa barn som faktiskt var en del av mig och som behövde mig. Kärleken jag kände överraskade mig och jag kunde inte sova de första nätterna för rädslan att han skulle sluta andas. Bara låg och tittade på honom och höll honom i handen.
Nu är min son 2.5 år och jag är älskar honom mer än ngt annat och är jätteglad att jag har just honom! Vill inte byta bort honom mot ngn annan.

Kan givetvis inte lova dig "Flickmamma" att det kommer att sluta lika bra för dig men jag tror nog att du också kommer att älska din son när han väl är född. 
Många som inte varit med om samma sak är ofta fördömmande och tycker att en kvinna och blivande mamma borde älska sitt kommande barn lika mkt oavsett kön (verkar vara mer okey om killar önskar sig en son än om en kvinna önskar sig en dotter). Men jag har läst här att många har varit stöttande och kommit med goda och kloka råd. Jag tänkte aldrig på att använda Nätet och leta efter andra med samma erfarenhet. Du är den 1a som jag har "mött" som kännt samma sak som mig. Missförstå mig inte men det känns faktiskt lite skönt att veta att jag inte är den enda som gått igenom detta och "varit ett känslokallt monster".
Jag möttes av mkt kritik om jag pratade om mina känlsor.
Vill du prata vidare med mig så går det jättebra.
Lycka till!

Men TS kanske inte visste det innan?

Hur går det för dig TS.

Har det kommit någon bebis än?

Tänk inte så mycket! Du kommer att älska ditt barn oavsett kön. Om det inte skulle kännas bra när barnet väl kommer, ring psykolog på mbhv och få en tid så fort som möjligt. Du grejar det!

Hur har det gått?
Har det kommit någon bebis ännu?

Stoooort grattis!!!!! Min andra är också en flicka, har vetat det ett tag men ville inte gnugga in det i ansiktet på dig så¨jag höll tyst, men nuså

Hon ber om råd från likatänkande, så vad är vi att döma ut henne för det?
Trådstartaren är ju inte dum i huvudet utan inser just att man inte kan välja könet.
Därav frågan. Känner man som hon gör att hon verkligen hoppas på att barnet är en flicka är det ju en tillräckligt jobbig känsla att vara rädd för sig själv att man inte ska kunna knyta an till barnet om det föds en pojke.
Ta hennes oro på allvar och svara på hennes fråga istället för att fram o tillbaks älta frågan om det är rätt att "önska sig" ett visst kön. Visst det är en tabu belagd fråga, men cred åt henne att hon vågar fråga det "fruktansvärda"!

Jag har själv inte varit i samma sits, men vad jag tror är att man i slutänden älskar sitt barn oavsett kön.