Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

jag har idag varit på rul och jag har önskat mig en flicka ända sen långt innan jag blev gravid. vi hade pratat om att vi skulle kolla könet om det gick. och det var en pojke.
jag grät på väg ut till bilen och nu känner jag mig helt tom. jag vill INTE känna såhär, jag ska läsa lite i tråden och hoppas att jag kommer att känna mig bättre till mods då. känns nåstan som jag skulle behöva hjälp att hantera detta. allt såg bra ut och barnet växte som det skulle så jag borde egentligen bara vara glad. dumt nog hade jag målat upp en bild av flickan och när det inte var en tjej så rasade hela världen.

jag behöver inga påhopp att jag inte borde få ha barn överhuvudtaget för jag är helt medveten om att det är så fel att känna såhär, och orättvist mot lillen i magen. jag vill bara få till min hjärna tills han kommer ut, har iofs runt 20 v på mig så tid finns ju än.   

Jag känner verkligen igen mig, fast jag vill inte ha en dotter utan en son! (Har en dotter i magen som väntas komma ut snart...)

Även om jag som TS och #363 mentalt kan tänka att det är fel och man borde vara glad för ett friskt barn osv så är det en känsla som inte går att styra och som jag tycker det är bra att man erkänner.

Här är en annan tråd på detta temat, och de flesta menar att det ordnar sig, man knyter an till det barn man får och bryr sig inte så mycket när det är ute.
www.familjeliv.se/Forum-4-252/m62471141-1.html

Jag har alltid velat ha en flicka, är 35 år och har inga barn, däremot många missfall bakom mig. Är nu gravid i v 19 med en pojke. Jag var helt inställd på att det var en tjej och när jag fick veta att det var en kille blev jag litet, litet besviken men sen började jag ställa in mig på en kille istället och nu känns det riktigt bra.

Jag tror att jag hade haft lättare att relatera till en flicka och hade haft lättare att guida hene genom uppväxten, men nu får jag jobba på att relatera till en kille istället och det är säkert nyttigt för mig!

Nu finns istället tankarna på hur han kommer att bli, vilken sorts person och det är spännande!

Jag igen, som vill skrika till hela världen hur obeskrivligt mycket jag älskar Älskar ÄLSKAR vår son! Jag tror att jag har fått en omvänd förlossningspsykos, jag vägrar kliva ut ur bebisbubblan, det är jag och han, dygnet runt och så vill jag alltid ha det. Jag älskar vår dotter som bara tusan också, men den här lilla pojken ska jag bära i sjal och aldrig ha barnvakt åt, inte innan han börjar skolan iaf. Jag ska skaffa mig en inre fastetsad bild av hans 4-tandsleende att bära med mig resten av livet. Det var så nytt med första barnet. Nu finns jag i nuet varje sekund.Min lilla pojkbebis är mer än jag någonsin vågat drömma om.

fått veta att vi väntar vår andra son nu. 
är inte alls glad över att vara gravid längre , det gör ont , jag måste gå upp i vikt och min kropp slits sönder inifrån och ut och nu måste jag göra detta en gång till minst. 
medans alla runtomkring får dotter efter dotter får vi bara söner. 

Ville bara skriva att jag känner med dig.
är Oplanerat gravid, plussa igår. 
vill inte ha en pojke! Känner sån otrolig stress och ångest över att jag kanske ska få en son.

hoppas att det ger med sig med tiden!

har gjort en abort för 6 år sen och kommer aldrig mer att göra en abort så jag har bestämt mig för att behålla barnet. Men vill inte ha en pojke. Kan inte se mig med en son.

det låter hemskt och det KÄNNS hemskt inom mig, tro mig! Tror ni någon vill känna såhär?!
så många som kommenterat elaka saker.
det är hemskt att känna såhär. Man vill ju kunna glädjas åt sin graviditet?

Jag har fem barn mellan 2-14. Fyra flickor och en pojke. Jag kan förstå känslan av att önska en flicka då jag gjorde det innan jag fick mitt första och andra barn. Jag har haft en nära relation med min mamma och haft svårt att relatera till pojkar/män till viss del. Mycket dålig relation till min bror som fått mig att må dåligt. Jag blev besviken när andra barnet var en pojke men jag älskade honom precis lika mycket. Det var nog mer en oro för framtiden och hur jag skulle räcka till. Med åren är min erfarenhet att kärleken är helt densamma men ibland är det fortfarande lättare att relatera till mina flickor. Så här fyra flickor senare kan jag dock ibland känna att det hade varit kul med en pojke till. Är lite väl mycket glitter och glamour och prinsessor här. Jag har inte varit så mycket sådan själv men flera av mina döttrar är väldigt inne på klassiska tjejgrejer. Min son kan sucka lite ibland. Summa summarum är min erfarenhet att kärleken är precis lika stor. så fort det lilla barnet hamnat i min famn har alla beskyddarinstinkter satt igång och jag har älskat det lilla livet fullständigt ovillkorligt.