Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Jag har fem barn mellan 2-14. Fyra flickor och en pojke. Jag kan förstå känslan av att önska en flicka då jag gjorde det innan jag fick mitt första och andra barn. Jag har haft en nära relation med min mamma och haft svårt att relatera till pojkar/män till viss del. Mycket dålig relation till min bror som fått mig att må dåligt. Jag blev besviken när andra barnet var en pojke men jag älskade honom precis lika mycket. Det var nog mer en oro för framtiden och hur jag skulle räcka till. Med åren är min erfarenhet att kärleken är helt densamma men ibland är det fortfarande lättare att relatera till mina flickor. Så här fyra flickor senare kan jag dock ibland känna att det hade varit kul med en pojke till. Är lite väl mycket glitter och glamour och prinsessor här. Jag har inte varit så mycket sådan själv men flera av mina döttrar är väldigt inne på klassiska tjejgrejer. Min son kan sucka lite ibland. Summa summarum är min erfarenhet att kärleken är precis lika stor. så fort det lilla barnet hamnat i min famn har alla beskyddarinstinkter satt igång och jag har älskat det lilla livet fullständigt ovillkorligt.