Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Vi har en dotter sedan tidigare. Hon är stark, självständig, bestämd och alldeles, alldeles underbar. När vi blev gravida med ett syskon så trodde jag per automatik att det skulle vara en tjej. Det var vad jag ville ha och hade jag fått välja hade jag nog bara skaffat en likadan som den vi redan hade=)

Jag kände mig främmande inför att min kropp kunde bära en pojke. Jag har inte så många män omkring mig och i min närmsta familj, jag kan inte relatera till män på samma sätt som till kvinnor och jag "kan" inte pojkar alls. Allt det här blir ju extra galet med tanke på att vi försöker uppfostra vårt barn genusmedvetet och att vi tror på en jämställd relation osv... Jag har också en föreställning om att pojkar blir ännu mer infostrade i sitt kön och sina könsrollen än flickor och jag tänker mig att det är svårare att uppfostra en pojke till en fri och icke-könsnormativ man än vad det skulle vara att uppfostra en flicka.

Jaja, hur som, jag hade många tankar och jag var rädd att det skulle vara en pojke, eftersom jag inte visste hur jag skulle hantera mina känslor-vansinne, jag vet, men så kände jag.

På RUL frågade min man vilket kön det var. Han var trött på att lyssna på mitt galna prat och han visste nog bättre än jag att jag behövde förbereda mig och vakna upp i verkligheten, oavsett vilket kön barnet hade. RUL visade att det var en pojke och första dagarna var...konstiga. Jag var inte besviken, utan glad över att jag skulle få "en av varje", även om det egentligen inte var viktigt för mig. OCh jag insåg att alla pojkar kommer från sina mödrars kroppar, hur självklart det än må låta så var det konstigt för mig att jag kunde bära en pojke inom mig. Sedan kom gjädjen och tacksamheten. Jag skulle få möjlighet att lära mig mer och växa mer som människa. Nu är jag glad och lycklig över vår pojke, men det var inte självklart för mig från början.

Lite rädsla sitter kvar-finns det sådan oändlig kärlek som jag upplever inför min dotter till ett barn till? Räcker jag till? Men jag inser att kärleken finns i obegränsad mängd och att jag kommer att växa med uppgiften.

Jag var en av dom som i början av tråden skrev om att jag önskat en flicka och kände mig osäker inför att få en pojke, eftersom jag inte vet hur man lotsar en pojke genom livet osv...

Nu är vår son 7 månader och jag älskar Älskar ÄLSKAR honom så otroligt mycket så det knappt finns på jorden. Jag älskar vår dotter lika villkorslöst. Jag vet nu att jag är en alldeles förträfflig mor oavsett vilket kön mitt barn har och jag vet att jag kommer kunna vara lika diplomatiskt normkritisk i mitt förhållningssätt även med vår son.
Jag skulle idag aldrig någonsin ens tänka tanken att jag hellre skulle vilja haft en dotter till. Jag fick precis rätt barn-igen. Tack kära gode gud för mina alldeles fantastiska barn!

Jag kan däremot säga att jag njuter av mitt föräldraskap och bebistiden på ett annat sätt nu med andra barnet. Jag bar vår dotter i sjal, samsov och på det viset är det ingen skillnad, men nu gör jag det i större utsträckning, längre och jag tar till vara varje ögonblick på ett annat sätt. Så jädra lycklig så det är inte klokt.

Jag igen, som vill skrika till hela världen hur obeskrivligt mycket jag älskar Älskar ÄLSKAR vår son! Jag tror att jag har fått en omvänd förlossningspsykos, jag vägrar kliva ut ur bebisbubblan, det är jag och han, dygnet runt och så vill jag alltid ha det. Jag älskar vår dotter som bara tusan också, men den här lilla pojken ska jag bära i sjal och aldrig ha barnvakt åt, inte innan han börjar skolan iaf. Jag ska skaffa mig en inre fastetsad bild av hans 4-tandsleende att bära med mig resten av livet. Det var så nytt med första barnet. Nu finns jag i nuet varje sekund.Min lilla pojkbebis är mer än jag någonsin vågat drömma om.