Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Sådana här tankar är ju inte baserade på förnuft utan på känslor. Det går ju inte att resonera bort. Tror det bästa man kan göra är att tillåta sig att känna det man känner. Man kanske behöver sörja helt enkelt att man inte fick den dotter man hade önskat så högt. Så går de känslorna förhoppningsvis över och man orkar se verkligheten som den blev. Och börja älska den pojke man fick. Jag har en son och en dotter. Första barnet var en pojke och jag var överlycklig för det, kändes spännande och utmanande eftersom jag är uppvuxen med flera systrar och inte har så mycket erfarenhet av småpojkar. Han är hur underbar som helst och vill gärna gosa och kramas med mamma. Självklart kan man få det minst lika mysigt med en son. Jag tror att man själv skapar  kvaliteten på ens  relationer i stor utsträckning.