Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Jag önskade mig en flicka med mitt första barn. Det blev en pojke och när han var född så hade jag glömt direkt att jag önskat en tjej jag bara älskade honom från första stund. Anknytningen var inga porblem alls den kom direkt.

Men med mitt andra barn så önskade jag också en tjej eftersom jag då redan hade en pojk så jag skulle få en av varje. Det blev en tjej. Men inte var jag lycklig för det jag drabbades av förlossningsdepp och anknytningen dröjde mycket länge innan jag blev lika "kär" i min tjej. Också för att det var andra barnet tänker jag så tycker man det första är så fantastiskt att man har svårt att se att det ska finnas plats i hjärtat för en till.

Så det där med anknytningen måste jag verkligen säga har inget att göra med eventuella besvikelser över könet, utan av andra orsaker som tex förlossningsdepp och sådant och det kan man få även om man fick just det könet man önskade sig.

Men till sist brukar det ändå normalt sett vara så att man äslakr och önskar sig just det barnet man får.

Jag önskade mig innerligt en flicka när jag ver gravid första gången. När jag såg sonen snopp på UL i v 34 blev jag riktigt besviken. Var orolig för hur jag skulle känna, för anknytning och hela köret. Men han föddes och var den mest bedårande lille bebis jag någonsin sett!

När jag senare fick en dotter så blev jag överlycklig! Men faktum är att jag har en mycket bättre relation till min son än min dotter! Och ja, jag älskar båda mina barn lika mycket, men på helt olika sätt. Min son är lugn, tycker om att göra samma saker som jag, pyssla och vara ute. Min dotter är helt sjövild! Mer vild än tam... och precis som sin far! <3

såna här trådar får mig att bli rasande! det är helt sjukt hur man kan känna att det barn man ska föda, sitt eget kött och blod, kan vara SÅ fel.
Hur är det möjligt? Vad är det med Er människor, handlar det om egoism? Självförtroende? Självkänsla? eller bara saknas det något hos er som vi andra lyckats få?

På ett sätt är det synd om er som inte kan uppskatta ett liv som Ni själva Gör till världen. Ett liv som du och den du älskar mest gjort tillsammans... finns det något vackrare? Att få känna erat lilla liv i magen gro och blir en liten individ.
Ett sådant mirakel!!

MEN! Så är det något som dinglar mellen benen... och där förstördes miraklet ni skapat. där tappades alla moderskänslor pladask, kärleken ni känt då ni burit barnet skjuts undan då ni ser att det inte stämmer.. Det är... nämen gud!! Det är ju en POJK! Hur ska du kunna leva med detta? Ska du kunna älska den där? Han... du är ju kvinna.. å där ligger det en HAN!

Jag hoppas att ni vaknar upp en dag och inser eran ytliga sida och finner de verkliga moderskänslorna.. det vi alla kvinnor bär på, även om det är långt långt inne för vissa.. För då ni hittar dom, inser ni att även om det "bara" är skadad liten skata ni hittar på vägen.. så väcks den beskyddande kvinnan upp i er.. och ni försöker så gott ni kan att hjälpa det stackars lilla livet så den kan flyga fritt en dag igen! moderskänslor är något av det vackraste som finns, för i den känslan.. finns det BARA kärlek! Och det räcker till till precis allt och alla om man vill!

Du kan skicka barnet till mig jag har inte lyckats bli gravid på egen hand!!jag gör allt för att ditt barn jag lovar!!

Åh, vad tråkigt att så många är så elaka mot TS.

Jag har också svårt att förstår varför hon känner som hon gör men det beror på att jag och hon inte är samma person. Man måste försöka respektera andra människors känslor.

Jag är säker på att TS kommer att älska det barn hon får, oavsett vilket kön barnet har. TS säger inte att hon kommer att hata sitt barn om det blir en pojke, hon skriver att hon är rädd att hon inte kan anknyta. Det är normalt att känna och tänka en massa olika saker. Särskilt som gravid med massor av hormoner i kroppen. Jag antar att hon skriver det här därför att hon vill bli lugnad, inte påhoppad.

Till TS

Det ordnar sig ska du se!