Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

varför inte bara adoptera om man är SÅÅÅ orolig för att få sitt egna lilla barn av "fel" kön???

nähä.. ja det trodde ja man kunde få välja...
tycker jag man borde få!

aja.. hur som helst. Skaffa inga barn om du inte vet att du kan älska det du får villkorslöst!
Oönskade barn känner va det redan som nyfödda och när man inte får kärlek som barn är risken stor att barnet växer upp och blir av den onda sorten... varför ska man ta risken att utsätta någon för det när man vet om hur självisk och egoistik person man är? USCH! hemska mammor!!!

såna här trådar får mig att bli rasande! det är helt sjukt hur man kan känna att det barn man ska föda, sitt eget kött och blod, kan vara SÅ fel.
Hur är det möjligt? Vad är det med Er människor, handlar det om egoism? Självförtroende? Självkänsla? eller bara saknas det något hos er som vi andra lyckats få?

På ett sätt är det synd om er som inte kan uppskatta ett liv som Ni själva Gör till världen. Ett liv som du och den du älskar mest gjort tillsammans... finns det något vackrare? Att få känna erat lilla liv i magen gro och blir en liten individ.
Ett sådant mirakel!!

MEN! Så är det något som dinglar mellen benen... och där förstördes miraklet ni skapat. där tappades alla moderskänslor pladask, kärleken ni känt då ni burit barnet skjuts undan då ni ser att det inte stämmer.. Det är... nämen gud!! Det är ju en POJK! Hur ska du kunna leva med detta? Ska du kunna älska den där? Han... du är ju kvinna.. å där ligger det en HAN!

Jag hoppas att ni vaknar upp en dag och inser eran ytliga sida och finner de verkliga moderskänslorna.. det vi alla kvinnor bär på, även om det är långt långt inne för vissa.. För då ni hittar dom, inser ni att även om det "bara" är skadad liten skata ni hittar på vägen.. så väcks den beskyddande kvinnan upp i er.. och ni försöker så gott ni kan att hjälpa det stackars lilla livet så den kan flyga fritt en dag igen! moderskänslor är något av det vackraste som finns, för i den känslan.. finns det BARA kärlek! Och det räcker till till precis allt och alla om man vill!

ja det tycker jag.. för när man adopterar är inte det riktigt samma som när man ´föder sitt egna barn. Är det någon annans barn har jag lite mer förståelse om det inte klickar direkt på exakt samma sätt. Då kan det ju underlätta om man får säga vad man vill ha för kön.
Vad är det som är så konstigt med det?  jag har inte sagt att det är fel att önska sig.. men det är fel när man inte tror att man kan få några band med sitt barn om det inte blir det man ville ha...

sen att önska sig te x en flicka  är inte detsamma som att VERKLIGEN inte vilja ha en pojke... det är det jag inte kan förstå. hur kan man inte vilja ha sitt eget barn?

(Nu tar jag över hela tråden hehe)

men hur kommer det sig att alla ni som står för att ni bara vill ha en flicka och är rädda för att få en pojke är anonyma??

Skäms ni för eran åsikt som ni strider för så hårt på den här sidan???

nä.. inte riktgt så .. te x .. skulle ja kunna välja vad jag vill föda först så är det en pojke.. sen en flicka.. Varför`?
Jo, för jag är själv lillasyster och har en storebror. Vi har haft en jätt härlig kontakt hela livet och när jag väl fick dra mig ut på krogen fick jag hänga på honom och hans kompisar.. vilket lättade min mors hjärta då hon är en riktigt oroande själ... vilket jag ärvt!
så, då skulle det vara skönt om jag fick ju  en pojk som förhoppningsvis får samma goda kontakt med sin syster så som vi hade.. visst kan det hända killar en hel del ute och så.. men.. så va iaf min uppväxt och jag trivdes så bra med storebrorsan.. något annat vet jag inte om och därför vet jag inte om det skulle vara bättre med en syster eller sämre..
men får jag en flicka så skulle jag inte bli det minsta besviken! det handlar ju inte om min kärlek till barnen varesig det blir en pojk eller inte. det är ju bara att det är det enda jag vet!

äh.. du och jag är inga som någonsin kommer förstå varandra.
jag är själv inne på att adoptera.. men JA! jag är så hemsk så jag hoppas verkligen att jag får mitt egna barn så jag inte behöver adoptera.. hade adoptera varit mitt första hands val så hade jag inte försökt få mitt egna.
så mm.. det brukar nog vara på detta sättet det går till.. man lyckas inte själv och då adopterar man. man ställer sig in på att inte få sitt egna barn som man önskat sååå länge.. sen när man får sitt adoptiv barn så självklart.. självklart blir det snabbt ens eget i ens ögon. men det är ju klart att i början så kanske det inte är precis som det samma som att föda ett eget... man träffar barnet först när det kanske är runt 6 mån, den har redan utvecklat en del sinnen och man har missat en hel del i dens liv. det går säkert snabbt att komma igen allt de där.. men ja.. kanske att de första dagarna blir att vänja sig lite med det nya livet man har i sin famn. att känna att man är mamma, trots att man inte haft något i magen eller ens är från samma land som sitt lilla barn man har fått.. det måste vara lite konstigt ibörjan.

jag säger inte att jag känner mer för ett kön om det är adopterat. jag sa bara hur jag gärna ville haft det om jag kunde välja. men skulle jag bli tvungen att adoptera så får jag ju inte välja iaf. så får jag en tjej så blir jag lika glad och inte det minsta besviken .det enda mitt köns val handlade om är ju grundat på min barndom och inte på någon extra kärlek till den ena eller andra. jag har inga oönskade barn i mitt hjärta. bara önskade!!!

alltså.. jag vill har BÅDE pojke och flicka! jag vill ha många barn 3-4 st!!!
Enda jag sagt är att jag gärna vill att det ska bli storebror! För Storebror kan se efter sin lillasyster på ett sätt som kanske inte storasyster kan...
jag önksar mina barn den tajta syskonkärleken jag haft.. och jag hade en storebror.

Men jag säger inte att 2 systrar eller en stora syster till lillebror är sämre.. jag har bara varit med om den ena delen.. så då känns det som ett tryggt kort. Men klart kan det bli tvärtom. Så det är inte så att jag blir beviken eller något liknande överhuvudtaget om det inte blir så som jag hade det. (jag har inte tänkt så mycket på adoptions-regler, så för mig var det inget konstigt om man fick välja kön... sett filmer då vuxna går och väljer barn.. så jag har inte tänkt mer på det.Så som sagt så känner jag  inte det hade varit konstigt om man fick välja, men får man inte så får man inte..)

Jag får gärna en flicka först, för mitt flicknamn är så fint så jag vill inte att det ska gå till spillo heller.. Alltså förstår ni vad jag menar.. det är ingen begäran att få en pojke först.. det är bara en liten tanke..
men såklart så vill jag VERKLIGEN ha både en flicka och en pojke.. men av 3-4 barn så hoppas jag att jag lyckas få av båda sorter!!

Sluta misstolka mig. Jag är emot dem som föder fram ett oönskat barn. Hur kan man oönska sitt eget barn??

jo.. jag skulle inte vara ledsen om jag hade en syster oxå många ggr kan jag känna.
Syskon är bra helt enkelt!

Min bror har stöttat mig, men det är klart.. vi kanske inte kan prata om precis ALLT på det sättet som jag pratar med vänner.

Förhoppningsvis lyckas man få både pojkar och flickor när man väl ska bli mamma