Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Hej! Nu är jag tillbaka igen. Jag har inte fött än, har BF 4 feb och jag hoppas inte det kommer tidigare. känner mig stressad över allt som ska fixas här hemma.

jag har den senare tiden satt mig så mycket in i att det ÄR en pojke att det nästan känns ok. tänker på denne och hur den ser ut, vad den ska heta och hur storasyster kommer att förhålla sig till honom. jag har försökt blockera tanken på att det kan vara en flicka för att inte bli besviken och faktiskt känns det liiiiiite bättre. så fort det kommer upp nån tanke på en flicka så är det bara, NEJ det är en pojke, sluta tänk så!

Dotterlängtan: på vilket sätt har du inte anknutit likadant till 2:an som ettan? jag är väldigt rädd för att råka ut för det själv, oavsett kön. det känns som om ettan alltid har en speciell plats i ens hjärta och alltid kommer att stå en närmast. det var ju det största som hände en i livet.

Hade du bytt ut dina barn??? Fy så hemskt alltså!

Jag kan säga ts att jag har en pojke och väntar en pojke till nu. jag hade verkligen hoppats på en flicka denna gång, men ul visade en pojk. Jag blev besviken, men har nu vant mig vid att det blir en pojke till. Och jag tänker som så att det finns dom som inte kan få barn alls, så jag är lyckligt lottad. Jag älskar ju min första son mest i hela världen och skulle aldrig vilja byta honom mot nåt! Jag tror att det är psykiskt med dig, kan du gå och prata med någon så du bearbetar detta innan bebisen kommer? Kolla kön innan så du är förberedd?

Jag har en flicka på 2 år och är gravid i 11e veckan. Jag önskar mig också en tjej till. Kan inte hjälpa det.

Å andra sidan så blir det en större utmaning för mig med en pojke. Har ingen bror, bara systrar. Men om det blir en pojke så kommer jag vilja ha ett tredje barn - för jag vill så gärna ha en flicka till.

Jag förstår inte VAD som gör att ni tycker så illa om pojkar att ni är sååå rädda att få en!!!

Tror ni har fixerat er totalt vid en detalj. Oavsett pojke eller flicka är det ju en fantastisk upplevelse och gåva att få ett barn. Och ja det är svårt att tänka sig att man någonsin skulle kunna älska en annan person lika mycket som sitt första barn MEN det har INTE med könet att göra. Jag hade svårt att tro att jag skulle kunna älska ett andra barn lika mycket som första FAST det är en POJKE men det gör jag. Jag älskar dem så otroligt mycket båda två! Jag lovar, med handen på hjärtat, jag skulle ALDRIG byta ut dem. Jag får panik vid bara tanken på att de inte skulle finnas i mitt liv. Och detta fast jag innan första barnet drömde om en dotter. Fattar verkligen inte varför längre. Men så totalt viktigt som det verkar för vissa har jag inte upplevt det och som jag skrev i tidigare inlägg, jag längtade efter att få BARN, att få bli mamma men trodde att det var en dotter jag längtade efter. Svårt att förklara men ni kanske förstår?

Och jag har en pojke redan och väntar en till,kunde inte vara gladare.Ville mer ha en lillebror än syster men var som du en gång i tiden..Nu skulle jag aldrig byta bort mitt barn,oavsett kön!

Jag en son på snart 4 år och väntar en till i juni.

Jag kan inte förstå varför majoriteten önskar sig en flicka? För att man är själv av det könet? Eller vad är det som gör de så attraktivt med att få en flicka?
Jag ska göra rul nästa vecka och kommer och fråga efter könet och är lite nervös inför tanken på att det är kanske en flicka. Jag vet inte varför? Min pojke är verkligen det bästa som finns och jag ser mig som en typisk pojkmamma. Och flickor skrämmer mig lite, hela den här tonårsperioden faktiskt. Titta bara på dagens 14 åringar. Dom är så välutvecklade och långt före sin ålder.

Jag hoppas verkligen att den lilla i magen är frisk. Är det en pojke kommer jag nog känna mig lugn då jag vet vad som väntar och att min son får sin vilja igenom (Han vill inte ha nått annat än en bror) Är de en flicka kommer jag nog känna mig osäker.. Jag är tex en sån mamma som inte vill att min dotter ska vara helt rosa klädd från topp till tå.
Men huvudsaken är att mitt barn är frisk i magen.. Dom flesta runt omkring oss tror på en flicka och hoppas att vi får en flicka. Och jag fattar liksom inte grejen i det. Tycker att det är helt okej och önska sig en viss kön på barnet men inte bli besviken. För man ska inte bli gravid om man tycker att man inte passar och vara mamma till ett visst barn utan då kan man adoptera!

Jag hänger liksom inte med i det här att man väntar första barnet och bara vill ha en flicka, visst har du en,två, tre pojkar sen innan kan man väl ha lite önsketänkande men när de gäller första barnet? Är inte friskheten det viktigaste längre? Utan självaste könet? 

Att någon blir besviken över barnets kön betyder verkligen inte att dom är olämpliga föräldrar. Det säger ingenting om hur mycket dom kommer att älska barnet.

Hur tror du en adoption går till egentligen? Att man sitter och väljer unge ur en katalog?

Adoptera från Kina så får man förmodligen garanterat en flicka!!

Jag har inte läst annat än rubriken men måste bara skriva

Hur kan man inte vilja ha en pojke???

Visst att man kanske önskar sig en tjej då man har 3 pojkar från förr

men att verkligen kräva en tjej .. Då ska man inga barn ha