Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Jag kände en sekunds besvikelse när första sonen föddes. Det var INNAN de la honom på mitt bröst. BM torkade honom lite och min man sa att det var en pojke. Men från den stunden han låg på mitt bröst och tittade med sina stora ögon på mig ÄLSKADE jag honom mer än livet självt! Han är mitt allt! Jag upptäckte att jag föreställt mig en dotter men det var ett barn jag ville ha (i mina drömmar om ett barn var det en flicka men i själva verket handlade längtan om att få ett barn). När jag fått honom kände jag att jag kräver inget mer i livet. Att han finns betyder allt för mig, jag är mer än nöjd. Sen föddes lillebror, och ja i ärligt hade jag valt en dotter för att få uppleva det (tror att det beror på social press från omgivningen, att det ska vara sååå speciellt med en mor-dotter). Var dock inte besviken en sekund ens! En liten lillebror till min högt älskade son!

När man ser den lilla människan, helt beroende av sin mamma, pytteliten, som bara blir lugn i min famn, så kan man inte annat än älska sin bebis! Jag hade skuldkänslor för att jag önskat mig en dotter... och jag var rädd att inte kunna ta hand om honom men nu är han fyra år och den rädslan försvann redan efter ett par dagar. Man växer in i rollen och ärligt talat är det ingen skillnad på en son eller dotters behov av sina föräldrar. Oavsett kön behöver människor kärlek, stöd, uppmuntran, lära sig allt man kan :)

Det är jag som uppfostrar honom så jag tänker på att ge honom alternativ till normen. Ibland blir jag ledsen när jag märker att omgivningen ger honom värderingar om hur en pojke "ska" vara. Han är jättefin och "alla" som säger att pojkar är hårdhänta, högljudda, slåss osv. Bullshit! Min fyraåring har ALDRIG slagits, aldrig gjort lillebror illa ens (bara varit gullig och älskar sin bror), han är högljudd men inte värre än andra barn (flickor som pojkar). Enda gången jag känner att det är svårt att han är pojke det är när jag möter vissa människors fördomar och personer som inte problematiserat normerna (vilket du och din man verkar ha gjort. Då kan ni fungera som motplool till normerna, det är en utmaning men helt klart värt det! Jag hade gjort likadant med en dotter...normer för kvinnor är INTE bättre. Skulle gråta i mitt hjärta om jag hade en dotter som följde normen för kvinnor med.)

Långt inlägg... Men detta är saker som jag tänkt igenom eftersom jag har behövt fundera på VARFÖR jag i hela friden hängde upp mig på vilket kön min förstfödda skulle ha??? Hade jag fått en dotter kunde jag fortsatt med mina fördomar. Är glad över att jag utvecklas och fått uppleva det.

Vilken underbar berättelse! Nu känner jag mig mycket lugnare och lite peppad inför att det kan bli en liten pojke. Du har så rätt så: det ögonblicket jag fick min flicka på magen utan att veta vad det var för kön än, och hon tittade in i mina ögon med sina små kisande ögon....där kvittade det ju fullständigt vad det var för kön. Det tog nog 5-10 minuter innan barnmorskorna kollade vad det var för kön på barnet och under tiden kände jag ju bara kärlek, förundran och, ja, allt det där, nyfikenhet osv.

Grejen med att jag och mannen problematiserar kill/tjejrollen är nog den att vi MEST kommer att problematisera en killroll. Kommer att försöka uppfostra en pojke till att vara lite alternativ, lite mjukis och pysslig. Konstigt nog "styr" vi inte vår flicka lika mycket. Hon får göra det hon vill helt och hållet. Orättvist, men samtidigt skönt att man slipper uppmuntra henne till att vara våldsam och bufflig och bara leka med bilar. Hon är helt enkelt en allätare som gillar att leka med både små djur, dockvagn, bilar, pussel men framför allt....zzzzz...böcker!!! Man tvingas läsa för henne flera timmar per dag

Jag förstår dig ts. När jag väntade mitt andra barn önskade jag innerligt att det skulle vara en flicka eftersom vårt första barn är en pojke. Men jag vågade inte säga det högt utan sa att: det spelar ingen roll vad det är för kön.
Men innerst inne hoppades jag på  det då skulle vi få en av varje. Det var en flicka men hela graviditeten tvivlade jag.
Du kanske målar upp en onödig mardrömsbild om att du inte kommer att älska din ev.son? Du VILL men är så rädd att det inte ska gå eftersom du önskar en flicka. Släpp de känslorna annars kommer du gå runt o må dåligt. Om du får en pojke är det meningen att det ska vara så! Du kommer knappast tycka han är ful och icke älskvärd.
Jag lovar att du kommer älska honom lika mycket som om du får en flicka!
Han kommer vara lika mjuk,vacker och underbar!

Jag gjorde rutinultraljud igår. Det första jag ser när hon satte på maskinen var en STOR PUUUNG! Det gick liksom inte att bortse från. Har en dotter sedan tidigare och hoppades väl på en till. Men det är nog för att det ligger närmast till hands, känslomässigt. Har svårt att sätta mig in i hur det är att föda en pojke och ta hend om en. Men det ger sig nog, hoppas jag. Jag har ju drygt 20 veckor på mig att förbereda mig nu. Bra.

Som min man sa: Livet blir ju lite rikare nu, med en av varje. Två olika!

Hoppas bara att det inte blir en sån där vilding som river allt och slänger sig utför stup.

TS kanske också kan ta reda på kön och förbereda sig under de få veckorna som är kvar?!

Sådana kan flickor också bli, att de river allt menar jag. Vet du vad det kallas för när man får en av varje? Lyxblandning!

Känner igen mig jättemycket i det många av er skriver.

Har en pojke sedan innan och idag gjorde vi RUL som visade att det är en lillebror i magen. Jag var så otroligt inställd på att det var en tjej den här gången, dels för att jag mått så otroligt illa (vilket jag inte gjorde med sonen) och dels för att jag innerst inne önskar mig en liten flicka.
Idag kändes det bara som drömmen gick i kras. Allting föll samman! Jag älskar mina små pojkar, både den i magen och den utanför. Men jag kan inte låta bli att känna besvikelse. Jag ville ju så gärna ha en liten dotter.
Jag hoppas, som fler av er skriver, att känslorna kommer i samband med förlossningen. Men just nu kan jag inte känna någon lycka över barnet i magen även om jag fortfrande älskar det .(

vi har uttryckligen bett om att INTE få reda på könet med förklaringen att det ska bli en överraskning, men det är inte sant... har försökt i flera år att bli med barn och jag har hunnit drömma ihop en massa, särskilt när det verkade som att det inte skulle bli nåt alls, nånsin. enda gången jag skulle få vara mamma till någon, var i dagdrömmarna. jag 'fick' en liten tjej och spann vidare på det.
mirakulöst nog har vi nu blivit gravida och även om jag vet att jag omöjligt kan få 'mitt' barn så önskar jag mig en flicka och bävar för att få en pojke, precis som ts. om jag vid RUL får reda på att det är en pojke är jag rädd att 'åh nej' kommer att sitta i fram till BF. om jag däremot föder fram vad som kommer att vara universums vackraste och mest begåvade barn och får veta att det är en pojk, då SKA jag älska honom mest av allt. har 6 månader på mig att fantisera ihop ett unisex-scenario.
förstår dig ts och vet att det kan finnas otaliga skäl till att man känner som man gör, det är verkligt hur som helst.

Jag har haft chansen att ta reda på könet under hela tiden eftersom jag gjorde ett FVP i v17 men vi har avböjt, har inte ringt in och kollat det. Och vid varje UL har vi sagt redan från början att vi inte vill veta köner så de får inte kolla "där nere". Anledningen till detta är att jag är rädd att jag hade blivit så besviken av att höra att det är en pojke att hela graviditeten hade blivit förstörd och jag har inte lust att gå omkring och vara ledsen och besviken i flera månader. bättre att bara ta det som det kommer på förlossningen....

Jag ville först ha en flicka men vid UL fick vi veta att vi ska få en pojke. Nu är jag i vecka 36 och ser fram emot våran pojke. Varför jag först ville ha en flicka, det var för att vi visste att pojken skulle få endel sjukdomar.
Jag ville såklart ha ett friskt barn och det krävdes rätt kön.

Nu får vi ta det som kommer och kämpa. Jag hoppas att våran pojke är frisk men förmodligen inte. Och jag hoppas att jag kan anknyta mig till honom.

Jag önskar oxå att det blir en flicka, men vi tänker inte ta reda på könet (tror jag), just för jag tror att när man väl har fött barnet så är man glad vad det än är. Jag hoppas innerligt att det är så iaf! För annars borde ju besvikelsen bli tusen ggr större om man verkligen ville ha en tjej. Svårt att veta när man inte varit med om det... Jag vill bli glad åt en pojk oxå har har försökt tänka mig in i det, men jag ser bara tjejkläder och kommer bara på flicknamn. Även om man vet hur fel det är så kan man inte ändra på vad man känner innerst inne. MYCKET flummigt inlägg blev detta,...