Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Det finns det inga garantier som helst för. Två döttrar kan hata varandra som hund och katt också.

Du har helt klart en poäng där! Åtminstone i mina ögon!

Jag tror att vi alla är betydligt mer stereotypa än vi vill erkänna ens inför oss själva! SÅ himla lätt är det inte att hålla sig opåverkad av samhället! Klart att man blir färgad i någon mån, säkert i större mån än vi vill som sagt...

Min lilla pojke dog för 8 veckor sedan och kan för allt i världen inte förstå att det är något du hade valt....eftersom han är pojke.

Jag känner precis så!!!

När jag sett kort på min sambo som liten så bara lääängtar jag efter att vi tillsammans skulle kunna få en lika fin son tillsammans. Och vill att han ska vara precis så go och härlig som min sambo är. Kanske är det så att man tänker att "blir det en pojk blir han lika go som sin pappa, men blir det en tös blir hon lika jobbig som jag" ;). Nu menar jag inte att jag är jobbig som person, men man vet ju som tjej hur man kan va ibland med humörsvängningar och sånt... Jag har många killkompisar och tycker att killar är lättare att umgås med än tjejer.

Jag ser mig själv som pojk-mamma på något sätt. Jag vet inte varför. Kanske för att jag sett hur enkelt alla killar omkring en haft det under uppväxt med kompisrelationer och dylikt. Alla har fått vara med och ingen blev utfryst.  I tjejsfären var det mkt tjafs, skitsnack och utseendefixering. Jag skulle självklart bli glad även om vi fick en dotter, men jag känner att jag rent spontant skulle vara mer orolig som flick-mamma. 

Jag beklagar sorgen. Det river i mig varje gång jag hör talas om att ett barn dör, det väcker minnen inom mig. Otrevliga sådana. Vi miste också ett barn.

Fast TS önskar inte livet ur en eventuell son, hon har "bara" tabubelagda känslor som hon vill bolla med oss och komma tillrätta med. Hon VILL ju inte känna så här utan hoppas på att bli en harmonisk mamma och människa vad som än händer.Så tolkade åtminstone jag det hela.

Hade din man svårt att anknyta till er dotter? Älskade han henne från första stund?

Vänd på det så kanske du förstår hur absurda tankar du har gemtemot dina känslor bara för att barnet kanske inte har samma kön som dig själv!!!

när jag blev gravid med första barnet ville jag självklart ha en flicka. och jag var säker på att jag bar en flicka också. dösäker! ända tills min flicka kom ut med en snopp mellan benen... vilken chock det var! Men jag kan tala om att jag hade inga som helst problem med att bonda med min underbare lille pojke. han är underbar inifrån och ut.

andra gången jag blev gravid så fick jag min flicka. det var också en chock för mig, jag hade berett mig på ännu en pojke, och visst blev jag lycklig över henne men jag har sörjt oerhört över att jag inte fick lillebror... så tokigt det kan bli, va? jag älskar också henne utan och innan, hon är som en avbild av mig och en solstråle. hon är ett perfekt barn.

jag sitter och hoppas nu på att vårt tredje barn blir en pojke... så här är en omvänd flickmamma. det är något alldeles speciellt och omvälvande med pojkar också. tro mig!

Tack Det var precis så jag menade. Jag VILL ju kunna känna glädje och vara glad för en pojke, int ekänna den där sekundens besvikelse på förlossningsbordet när de berättar att det är en pojke. Jag hoppas och litar på att hormonerna styr mig rätt så att jag bondar med den lille oavsett.

Han erkände i efterhand att han faktiskt också helst hade fått en dotter så det var ju inga problem alls med det. Men jag tror att han hade gillat en son lika mycket.

Jag känner fler pappor i omgivningen som helst hade velat ha en dotter. Det kanske säger en del om hur problematisk mansbilden/mansrollen är i dagens samhälle, om t o m männen hellre vill ha flickor än pojkar.