Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?
Jag är en av de där utskällda kvinnorna som känner att jag verkligen inte vill ha en pojke (är gravid i 9:e månaden). Jag drömmer mardrömmar om att jag fött en pojke och inte känner ett smack för honom - jättehemskt. Jag har en flicka sen tidigare och önskar nu en flicka till. Jag är livrädd för att inte kunna anknyta eller kunna känna samma kärlek för en son som för en dotter. Pojkar verkar bara jobbiga och tråkiga och ingenting jag kan identifiera mig med. jag vet att man inte får känna så här men som man kan se på tex FL är det ändå jättemånga kvinnor som helst önskar sig en flicka, det är vanligare än man tror.
Nu undrar jag bara, ni andra som också helst ville ha en flicka men fick en pojke, hur gick det för er? Funkade anknytningen bra, kände ni stor kärlek för honom, drabbades ni av förlossningsdepression (vilket jag är livrädd för att göra pga mina kalla känslor inför en son). Kan ni inte berätta hur det gick efter förlossningen, när pojken kom ut.
Och jag ser jättemycket fram emot när mina killar blir stora, starka karlar med egna barn. Så absolut! En annan grej jag tänkt på kring detta om att vilja ha en dotter, är att vi då kanske skulle invigas i "Hello kitty-världen" och allt det där. Det där som tjejer brukar hålla på med som inte jag själv gjorde som barn. Jättespännande eftersom jag var en pojkflicka. Barbie - go home! Tyckte jag ungefär. Jag byggde kojor i skogen och sånt. Ritade, pysslade, pusslade. Ganska så könsneutrala grejer. Hur man blir som vuxen går inte att sia om utifrån ens preferenser som barn. Jag var väldigt tekniskt intresserad och blev föga förvånande ingenjör. Min kompis som lekte med dockor, flätade hår och hade fina klänningar, hon blev också ingenjör. Man vet aldrig var det landar.