Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Skall man vara sådan kan ju jag säga att jag är glad att jag inte har en son - målbrottshesa, finniga killar med fjunmusche och nattliga pollutioner är rent frånstötande... och killar råkar ut för mycket mer brott och överfall än tjejer.

Nej, fåniga fördomar hjälper knappast TS. 

TS, det var jag som skrev det där med antipati mot grabbighet och gast och slag med pinnar. Nu har jag fått en dotter som är sådan och jag har börjat tycka att det är lite kul. Hon gillar Bakugan, flygplan, helikoptrar, polisbilar och det gör mig inget alls. Antagligen hade jag tyckt att det var okej om en son hade gillat det också, även om jag hade jobbat hårt för att få honom intresserad även av dockor, att rita, jobba med lera, pyssla, trä, pärlor etc. Men jag tror man accepterar det mesta i och med att det kommer från ens älskade barn. Och du kommer att älska din lilla oavsett vad det blir, tro mig.
Hör gärna av dig i den här tråden och berätta vad du fick sedan, och hur det kändes när den kom ut!

 
 

Jag kände som du, TS, jag ville VERKLIGEN inte ha en pojke. Funderade till och med innan graviditeten på att åka utomlands och välja kön. Inget jag är stolt över, men jag vill visa dig hur viktigt det kändes att få en dotter eller just att INTE få en pojke. Min man kände ungefär likadant.
Så blev jag gravid. Med en pojke. Det jag kan säga är att sekunden han låg på min mage efter förlossningen så älskade jag honom så enormt mycket. Det var verkligen en ögonblicklig anknytning. Nu fyller han snart två och är så högt älskad av oss båda. Han är rolig och smart och känslig och tillgiven. En fin liten pojke, ett fint barn.
Naturen, instinkterna, tar hand om det där. Nu är jag bara mamma och han är mitt barn och kärleken är ovillkorlig. Är gravid igen och tror att jag väntar en flicka, men en pojke vore lika välkommen.

Detta tror jag inte du behöver oroa dig för, det är någonting som styrs av personligheten och inte könet. Själv har jag bara systrar så jag kan inte jämföra, men jag har goda vänner som är mycket tighta med sina bröder och har fina relationer med dem. Min egen sambo har ett syskon, en bror, som bara är några år äldre men de är så olika i personligheten att de inte umgås alls. Det är inte ovänner men inte heller vänner om man säger så. Om man går efter ditt resonemang borde de vara tighta som bara den men så är det alltså inte!

Jag själv har en syster som är homosexuell och väldigt "manlig" till sättet, så pass att folk alltid trodde att jag hade en lillebror när vi var små. En av mina goda vänner är en kille som är gay, och mycket feminin, både han och hans sambo. Kanske du har fastnat lite väl mycket vid stereotyper? Inget illa menat, bara en tanke

Jag är äldst och har en lillebror och en lillasyster. Har mycket bättre kontakt med min bror och trots att vi slogs som vildar hela tiden så är han min allra bästa vän. Har bra kontakt med syrran också men jag delar hemligheter med min bror och litar mer på honom... Så visst kommer man nära både bror och syster... Beror på hur föräldrarna förhåller sig till barnen tror jag.

Det låter ju bra. jag har själv inga syskon alls så jag vet inte hur det är men det BORDE ju vara personligheten och inte könet som gör om man bondar eller inte.

Du har väl hört talas om "mamma´s pojke" och "pappa´s flicka".
Klart att bebisen kommer få dig på fall även om det blir en pojke, modersinstinkten är starkare än så!

Jag ville verkligen också ha en flicka när jag fick veta att jag var gravid....har växt upp med två yngre bröder och alltid velat ha en lillasyster, men så blev det inte. Så därför önskade jag så himla starkt att det skulle bli en tjej i min mage. Fick veta på UL att det självklart var en pojke, och jag blev sååååå besviken, gick hem och grät. Men det varade några dagar sen började jag vänja mig vid tanken och det kändes som att det spelade inte så stor roll längre. När sonen föddes kändes det verkligen inte som att det spelade någon roll att han var en pojke, det var bara helt naturligt...jag skulle få en son och det var så det var.
Jag drabbades dock av en förlossningsdepression, men jag tror faktiskt inte det hade varit annorlunda om jag hade fött en flicka. Sonen hade kolik, sov aldrig, var helt tiden gnällig och missnöjd....ingen rolig start.
Nu mår jag toppen igen och han är så underbart go och mysig...nu skulle det bara kännas kul att få en son till eftersom jag vet hur mycket jag kommer älska honom också :) 

JAg kände så när jag väntade mitt första barn.. Ville inte alls ha n pojke.. Jag var så orolig för att få en pojke att jag gick på ett könsul... Där fick jag veta att jag väntade en pojke... JAg tyckte det var skitjobbigt och ville inte ha barnet längre..Men ju längre in i graviditeten jag kom så såg jag fram emot min pojke som skulle komma....
på förlossningen är jag så helt inställd på att jag fått en pojke... Det dröjde ett bra tag innan jag såg att det var en TJEJ!!
Än idag kan jag sörja den pojke jag inte fick

Oroa dig inte. Du kommer älska din lille pojk om du nu får en, jag lovar dig! Jag har två pojkar och väntar ett tredje - att vara pojkmamma är superroligt!

Har två yngre bröder och två äldre... Har haft världens bästa barndom och jag och bröderna gjorde mycket pojksaker men mycket massage och hårklippning, matlagning osv blev det också tillsammans. Har 2 systrar som är ännu äldre igen och vi har super kontakt nu men när jag var liten trivdes jag med att vara ända tjejen hemma!!!