• Anonym (flickmamma)

    Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

    Jag är en av de där utskällda kvinnorna som känner att jag verkligen inte vill ha en pojke (är gravid i 9:e månaden). Jag drömmer mardrömmar om att jag fött en pojke och inte känner ett smack för honom - jättehemskt. Jag har en flicka sen tidigare och önskar nu en flicka till. Jag är livrädd för att inte kunna anknyta eller kunna känna samma kärlek för en son som för en dotter. Pojkar verkar bara jobbiga och tråkiga och ingenting jag kan identifiera mig med. jag vet att man inte får känna så här men som man kan se på tex FL är det ändå jättemånga kvinnor som helst önskar sig en flicka, det är vanligare än man tror.

    Nu undrar jag bara, ni andra som också helst ville ha en flicka men fick en pojke, hur gick det för er? Funkade anknytningen bra, kände ni stor kärlek för honom, drabbades ni av förlossningsdepression (vilket jag är livrädd för att göra pga mina kalla känslor inför en son). Kan ni inte berätta hur det gick efter förlossningen, när pojken kom ut.

  • Svar på tråden Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?
  • Anonym (spela roll)

    alltså det är så sjuk så jag vet inte..skaffa inga barn!

  • Rakad Apa
    Anonym (jobbigt) skrev 2011-01-04 23:19:09 följande:
    förmodligen
    Vad är det för fel på dig?
  • Anonym (Varit där!)
    Anonym (flickmamma) skrev 2011-01-04 12:38:04 följande:
    Jag är en av de där utskällda kvinnorna som känner att jag verkligen inte vill ha en pojke (är gravid i 9:e månaden). Jag drömmer mardrömmar om att jag fött en pojke och inte känner ett smack för honom - jättehemskt. Jag har en flicka sen tidigare och önskar nu en flicka till. Jag är livrädd för att inte kunna anknyta eller kunna känna samma kärlek för en son som för en dotter. Pojkar verkar bara jobbiga och tråkiga och ingenting jag kan identifiera mig med. jag vet att man inte får känna så här men som man kan se på tex FL är det ändå jättemånga kvinnor som helst önskar sig en flicka, det är vanligare än man tror.

    Nu undrar jag bara, ni andra som också helst ville ha en flicka men fick en pojke, hur gick det för er? Funkade anknytningen bra, kände ni stor kärlek för honom, drabbades ni av förlossningsdepression (vilket jag är livrädd för att göra pga mina kalla känslor inför en son). Kan ni inte berätta hur det gick efter förlossningen, när pojken kom ut.
    Jag har varit i exakt samma situation som dig. Har en dotter sen tidigare och när jag väntade mitt andra barn ville jag absolut inte ha en pojke, kunde bara tänka mig att få en tjej igen. När jag fick reda på att bebisen var en pojke så blev jag jätteledsen, besviken och arg. Jag ville ju inte ha det så, det skulle ju vara en tjej!! Så jag gick igenom en sorgeperiod under graviditeten (kanske fel uttryckt men du vet nog vad jag menar) och kom ut på andra sidan med acceptans att det skulle bli en pojke men inte så mycket mer samt en sorg över att jag aldrig skulle få min lilla tjej. När han väl kom så tog anknytningen inte så lång tid som jag befarat, han var ju min lille kille!!

    Jag skulle ALDRIG ALDRIG vilja byta bort honom men sorgen över att det inte blev en tjej kommer alltid finnas där. Bakom de känslorna ligger i mitt fall till stor del en förlossningsdepression med min första dotter som gjorde att jag "missade" hennes första år pga att jag mådde så dåligt. Jag var där men minns ingenting i stort sett men det är en annan historia.

    Mitt tips om det inte är försent är att ta reda på könet, tror det kan hjälpa mycket! Och kom ihåg, pojkar är helt underbara de oxo! 

    Lycka till!

    Kram från en som varit där!
  • kaffekatten

    Ville ha en lillasyster när jag var liten - fick en lillebror som jag älskar

    Ville ha en tjej som första barn - fick en kille som jag älskar över allt annat. Var rädd precis som du att jag inte skulle älska honom. Första gången jag såg honom älskade jag honom över allt annat.

    Väntar barn nu och önskade mig en tjej men är en kille. Blev lite besviken men vet att jag kommer älska denne lille underbare son lika mycket.

    Man måste acceptera att man har en önskan och en dröm, men inte straffa sig eller barnet om den inte blir verklighet. Det finns tillräckligt med kärlek för alla, det är inte en begränsad känsla som det inte finns tillräckligt av. Om det verkligen känns tufft så prata med mvc - du kan säkert få ta upp dina tankar där med någon professionell. Det är jättevanligt med oro över att inte kunna knyta an - för en del händer det och då får man hjälp med det. 

    Ta hand om dig o bebisen i magen. Ni är värda det båda två! 

  • Anonym (HjälpÄrBra! :-))

    Kan tipsa om BUP! Hade själv problem och rädslor under min graviditet. Handlade om att jag blev fysiskt/psykiskt misshandlad av min mamma när jag var liten och var nu superrädd att föra över det på mitt barn. Pratade med MVC att jag var rädd för att jag skulle slå eller skrika på mitt barn. Fick gratis kontakt med BUP och det hjälpte massor. Kunde prata om allt jag kände för och det visade sig att jag inte behövde oroa mig. Men jag kommer ALLTID ha uppsikt över att det beteendet inte ska föras vidare, så att mina barn får chansen att bli lyckliga individer.

    Ville först också ha en flicka...var lite snopprädd hihi..men blev mycket snart van och glad vid tanken att det var en pojke där och han var en individ som alla andra. Pratade med honom i magen och föreställde mitt liv tillsammans med honom. Fick hjälp av BUP med mina sådana känslor också.

    Våga ta emot hjälp! Det är många som behöver hjälp, så de är vana och proffessionella vid MVC. De slussar dig vidare till kontakt med T.ex. BUP. 

  • Pellinell

    Jag är faktiskt en av dem som hett har önskat mig flickor. Och mina skäl har verkligen inte haft med rosetter och klänningar att göra, inte heller med att ha större förståelse för flickor. Nej, jag gillar inte det grabbiga som uppmuntras hos pojkar i dag, och jag är rädd att kväsa min son om jag försöker motverka det. Tänk om jag förstör honom helt enkelt, om jag tystar gastande, springande, fäktande med pinnar, skrik och gap. 
    På en dotter blir jag lite hemligt glad om hon tar för sig, fäktas med pinnar, klättrar högst, men med en son skulle jag känna mig tvingad att tona ner det hela för att i stället uppmuntra honom till socialt samspel, mental närvaro etc, allt sådant som flickor får gratis i och med att vi traditionellt uppfostrar våra döttrar till närhet och våra pojkar till självständighet. Trots att jag är medveten om allt detta - eller just på grund av det - kanske jag skulle hindra imn pojke att utvecklas till fullo och det vore förfärligt.  

    Därför vill jag helst slippa hamna i det dilemmat. Jag var väldig orolig för det här när jag väntade framför allt mitt första barn, sedan coolade det ner sig lite. Pappan kände precis likadant, han har svårt för klassisk grabbighet och ville mycket hellre ha en flicka.
    När jag väntade nummer 3 var jag dock nästan lite sugen på en pojke, men har nu fått mina tre flickor och är överlycklig för dem. Och ingen av dem är särskilt flickig eller söt och rosa, och det är jag glad för. Jag vill helt enkelt ha barn som tillåts vara barn och inte kön, och jag inbillar mig att det är lättare med en flicka.

    Ta bara (det sjuka) faktumet att det är mycket större acceptans i samhället för en grabbig tjej än för en flickig pojke. Hur hanterar man sådant som pojkförälder? Skall man uppmuntra sonens mjuka och "flickiga" sida (som jag alltså innerst inne vill) och riskera att han mobbas, eller skall man kväsa dem och få en skrikig aggressiv grabb som viftar med pinnar? Sådana dilemman kan man ha...

  • Lunamamma

    Jag hade också den förbjudna känslan att vilja ha flickor. Hade svårt att tänka mig att sköta hygienen på en kille, spela boll etc... Nu fick jag två tjejer, men är övertygad om att jag skulle älskat eventuella söner också, bara jag vant mig ;)
    När jag var 11 år fick min mamma ett "sladdbarn" och jag önskade en lillasyster. Blev besviken när det blev en kille, men oj som jag älskade honom sedan! Jag tror att det bara är en fix ide man har, att det ska vara lättare att tycka om någon som är lik en själv. När det verkligen gäller så spelar det ingen roll!

  • Anonym
    Anonym (Hjälp) skrev 2011-01-05 10:22:01 följande:
    Håller med flera andra i tråden om att du behöver hjälp, TS. Detta säger jag utan att döma eller se ner på dig, utan enbart som en medmänniska. Att ha tankar och små önskningar om att få ett visst kön är fullkomligt normalt precis som du skriver, men att det går så långt som att man skulle kunna tänka sig att "byta ut" sitt barn är nog desto ovanligare. Och mer allvarligt. Du verkar koppla samman kön och egenskaper på ett osunt och ologiskt sätt.

    Lycka till!
    /Mamma till en son - mitt allt
    Det är inte TS som kan tänka sig att byta ut sina barn.
  • fru edinge

    När jag väntade barn andra gången hoppades jag på en flicka, just för att ha en av varje, kolla könet, och blev ledsen 0,0000006 sekunder över att det visade sig vara en pojke, sen ändrades det till jaaaa, vi ska få ett barn ).. Är så jäkla glad över mina edinge pojkar att jag ler bara jag tänker på dem

  • Anonym (Väntar en gosse)

    Jag kan identifiera mig till dina känslor till viss del och känner mig lättad över att inte vara ensam om detta fenomen. Undrar vad som orskakar det?

    Jag är gravid i vecka 34 och vi fick redan på RUL:et veta att vi väntar en pojk. Jag hade redan då förberett mig på det. Innan jag blev gravid ville jag bara ha en tjej. Nu har jag vant mig vid tanken och även fast min son inte är född än skulle jag aldrig vilja byta ut honom. Bara att gilla läget. Om man vill ha en flicka av specifika anledningar så är det egentligen "fel" att man skaffar barn. man (jag) vet det, ÄNDÅ känner man så, tyvärr.
    Alla i min omgivning visste att jag ville ha en flicka och därför blev reaktionerna typ "jaaaha, så det är en kille. Jaja, men bara barnet är friskt"
    Och då blev jag tvärtom. Ja, det är en kille och det är minst lika bra. Jag skyddar mig själv och vill bara tränga udan de dumma tankarna som kommer om att jag hellre vill ha rosa i barnrummet, söta klänningar osv..
    Men jag förstår dig och det är jobbigt... speciellt när man blir påhoppad för att man tycker så. Ämnet är lixom tabu.
    (men att pappor bara vill ha söner vet man sen alla tider att det är så.....)

    Min situation blev inte bättre av när min sambos brors nya flickvän (svägerskan?) gick å blev på smällen nästan direkt efter mig (snacka om att sno vårat "moment of fame") och gärna skryter om att det är en liten prinsessa i magen.
    Gah, det sticker lite i ögonen på mig. Speciellt då "farmor" själv har fem gossar och däröfr älskar alla sina små flick-barnbarn (finns bara flickebarn, alla fem söner har fått tjejer min sambo är den första av bröderna som ska få en son.....)

    Vet inte om det gav dig något...allt mitt babbel. Men det var skönt att få skriva av sig.
    Och jag hoppas det löser sig. Utgå från att det är en pojke du har i magen. Kolla bara på killkläder (det finns fina sådana ocså, speciellt på zara.com) kolla på blåa färger och se allt fint du kan göra...
    Mycket genusperspektiv kanske, men man är väl mycket "genus" om man bara vill ha en flicka...

    Det kommer säkert gå bra. Prata med din BM hon vet precis hur hon ska hjälpa dig.... Du är inte den enda, sista eller första som känner såhär !!

    Jag har en jättestark anknytning till min son i magen, älskar honom mer än allt och längtar tills han kommer och som sagt jag skulle aldrig vilja byta ut honom!! Så man kan ändra sig!!

    Styrkekram

Svar på tråden Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?