Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Att få en pojke fick mig att inse att jag hade fördomar om kön fast jag inte trodde det. Mot pojkar, män. Nu tänker jag mer att vi alla är människor, kvinnor som män, och jag älskar min son och min dotter precis lika mycket. Pojkar är också helt underbara.

Jag har aldrig i hela mitt liv tänkt att jag skulle få en pojke jag skulle ha ett barn och det skulle bli en flicka det vara det. Även när jag var gravid var jag övertygad om att det var en flicka jag hade ändå turen att ha ultraljud i vecka 20 som vanligt och fick då en fin kommentar av sköterskan, ja å där ser du hans paket.
Hade otroligt svårt att knyta mej till mitt barn i magen pga det. Men jag hade som tur är tid att knyta mej till det och acceptera det. Men Det tog en månad när jag kände sparkarna så var jag bara glad. Kanske kunde önska att han inte sparka på min urinblåsa hela tiden men men...
När han föddes var han världens vackraste, jag har älskat honom sen dess och nu är han snart två år gammal tiden går så fort.
Jag gör exakt vad jag ville ha gjort med en flicka, bygga med klossar, rita, leka med dockor och allt. Men främst att laga mat han älskar det och jag älskar det. Kunde aldrig tänka mej att någon skulle kunna ersätta honom och är glad att jag har just min son.

Har tvillingar, en av varje. Pojken är lugn, älskar att kramas, gosa och läsa böcker. Hans stora passion är att leka med bilar, brios järnväg och att rita. Han sitter gärna med bara mamma och leker/små pyssla och vill alltid stå på en stol för att hjälpa mig att laga mat.
Flickan däremot är helvild, gillar att hoppa, springa och låta högt högt högt. Hon kramas oxå gärna men bara på hennes egna villkor, hon har en enorm vilja och lyssnar inte på de man säger och gnäller för de minsta lilla. Hon leker inte med saker som dockor eller andra grejjer utan hon busar mest eller tittar på mora träsk där hon kan få sjunga med högt ;)
Dom är så otroligt olika men båda är hur underbara som helst.. Jag har fått de bästa man kan få, en som älskar att gosa och vara nära, han är lugnet själv och jag har fått en som visar livlighet, energi och fantasi, hon är mitt yrväder som lärt mig allt om tålamod ;)

Man får det barn man behöver. Både pojkar och flickor har ju olika problem. Det är olika saker man kanske oroar sig för. Det kommer man ju inte ifrån hur man än beter sig. Jag har en son och har aldrig haft svårigheter att knyta an till honom, fattar faktiskt inte ens problematiken med det. Har man svårt att knyta an har man ju psykiska problem som behöver tas itu med.

Jag tror som nån skrev att det är mina egna fördomar mot män som spökar. Enligt mig är männen, eller mansvärlden, väldigt "grabbig" och tråkig, känslokall, våldsam med krigslekar, fascination kring lagsport som hockey och fotboll som jag tycker är ganska trist också, högljudda och stimmiga lekar. Men barnen präglas ju av en själv, fast många säger att plötsligt - helt utan uppmuntran eller nåt, t o m tvärtom, så började deras söner bli intresserade av bilar och teknik och vara lite våldsamma och stökiga. Även folk som själva är miljöpartister som hatar bilar och inte har nån själv typ, har fått pojkar som älskar bilar och högljudda lekar med dessa. Konstigt.

Även om barnen präglas av föräldrarna och en pojke blir mjuk och känslosam så finns det ju en värld därute som påverkar dem senare i form av grupptryck etc. En värld som säger att män ska vara grabbiga och tuffa. Trista ideal enligt mig, kanske därför jag är så rädd att få en pojke, jag gillar inte den stereotypiska mansvärlden och deras ideal.

Men som många skriver så är alla barn individer och min är ju som sagt absolut ingen grabbig, hård typisk hockey-kille utan en snäll, känslosam och rolig typ

Jag kollade könet i vecka 26..  Fick bara svaret att de ibland kan se fel..
Idag har jag 2 tjejer, men som sagt saknar än idag min pojke jag inte fick.. namn och allt var redan bestämt...