Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Jag kände en sekunds besvikelse när första sonen föddes. Det var INNAN de la honom på mitt bröst. BM torkade honom lite och min man sa att det var en pojke. Men från den stunden han låg på mitt bröst och tittade med sina stora ögon på mig ÄLSKADE jag honom mer än livet självt! Han är mitt allt! Jag upptäckte att jag föreställt mig en dotter men det var ett barn jag ville ha (i mina drömmar om ett barn var det en flicka men i själva verket handlade längtan om att få ett barn). När jag fått honom kände jag att jag kräver inget mer i livet. Att han finns betyder allt för mig, jag är mer än nöjd. Sen föddes lillebror, och ja i ärligt hade jag valt en dotter för att få uppleva det (tror att det beror på social press från omgivningen, att det ska vara sååå speciellt med en mor-dotter). Var dock inte besviken en sekund ens! En liten lillebror till min högt älskade son!

När man ser den lilla människan, helt beroende av sin mamma, pytteliten, som bara blir lugn i min famn, så kan man inte annat än älska sin bebis! Jag hade skuldkänslor för att jag önskat mig en dotter... och jag var rädd att inte kunna ta hand om honom men nu är han fyra år och den rädslan försvann redan efter ett par dagar. Man växer in i rollen och ärligt talat är det ingen skillnad på en son eller dotters behov av sina föräldrar. Oavsett kön behöver människor kärlek, stöd, uppmuntran, lära sig allt man kan :)

Det är jag som uppfostrar honom så jag tänker på att ge honom alternativ till normen. Ibland blir jag ledsen när jag märker att omgivningen ger honom värderingar om hur en pojke "ska" vara. Han är jättefin och "alla" som säger att pojkar är hårdhänta, högljudda, slåss osv. Bullshit! Min fyraåring har ALDRIG slagits, aldrig gjort lillebror illa ens (bara varit gullig och älskar sin bror), han är högljudd men inte värre än andra barn (flickor som pojkar). Enda gången jag känner att det är svårt att han är pojke det är när jag möter vissa människors fördomar och personer som inte problematiserat normerna (vilket du och din man verkar ha gjort. Då kan ni fungera som motplool till normerna, det är en utmaning men helt klart värt det! Jag hade gjort likadant med en dotter...normer för kvinnor är INTE bättre. Skulle gråta i mitt hjärta om jag hade en dotter som följde normen för kvinnor med.)

Långt inlägg... Men detta är saker som jag tänkt igenom eftersom jag har behövt fundera på VARFÖR jag i hela friden hängde upp mig på vilket kön min förstfödda skulle ha??? Hade jag fått en dotter kunde jag fortsatt med mina fördomar. Är glad över att jag utvecklas och fått uppleva det.

Jag förstår inte VAD som gör att ni tycker så illa om pojkar att ni är sååå rädda att få en!!!

Tror ni har fixerat er totalt vid en detalj. Oavsett pojke eller flicka är det ju en fantastisk upplevelse och gåva att få ett barn. Och ja det är svårt att tänka sig att man någonsin skulle kunna älska en annan person lika mycket som sitt första barn MEN det har INTE med könet att göra. Jag hade svårt att tro att jag skulle kunna älska ett andra barn lika mycket som första FAST det är en POJKE men det gör jag. Jag älskar dem så otroligt mycket båda två! Jag lovar, med handen på hjärtat, jag skulle ALDRIG byta ut dem. Jag får panik vid bara tanken på att de inte skulle finnas i mitt liv. Och detta fast jag innan första barnet drömde om en dotter. Fattar verkligen inte varför längre. Men så totalt viktigt som det verkar för vissa har jag inte upplevt det och som jag skrev i tidigare inlägg, jag längtade efter att få BARN, att få bli mamma men trodde att det var en dotter jag längtade efter. Svårt att förklara men ni kanske förstår?

jag kan vara jättelycklig över att jag har just pojkar ibland! tjejer och även vuxna kvinnor kan skapa så mycket intriger ibland... Min man är så fin och jag känner mig stolt att jag kommer vara mamma till två fina män i framtiden! Jag är stolt över min bror och sen jag fick mina pojkar tycker jag mig upptäcka att det finns så mycket fina, bra män. Jag kan se mig mina vuxna barn framför mig och känner mig så lycklig och stolt. Innan jag fick pojkar hade jag inte alltid så höga tankar om män tyvärr, trodde alla var typiskt "grabbiga". Naivt, jag vet. Naturligtvis hade jag varit lika lycklig och stolt om jag hade haft flickor, jag hade strävat efter att uppfostra dem till bra människor också! :)

När du säger så hoppas jag att du får en son så du får chansen att utmana dina fördomar! Får du en son kommer du älska honom och inse hur fel du har nu! :)