Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Nu har jag ju aldrig varit TS sits och känt att jag inte vill ha en pojke, men jag tycker att TS borde försöka fokusera på det positiva med att få uppleva barn med olika kön.

Jag har ett av varje och när jag väntade min lillkille undrade jag hur jag skulle vara som pojkmamma. Jag hade svårt att föreställa mig som mamma pojkmamma, mest för att jag hade en tjej redan. Däremot var jag inte negativt inställd. Men jag är SÅ glad att jag fick en liten kille också, på många sätt är de lika, men på många sätt olika. Och jag tror främst att deras olikheter beror på skilda personligheter, inte kön. Han är ett solsken, han är kramig till tusen och mammas lille kille. Samtidigt är han lite tuffare än sin storasyster och jag beundrar hans förmåga att kasta sig in i nya, oprövade saker.

Vi är stränga med att uppfostra sonen till att inte slåss, men det var vi med dottern också. Än så länge har jag inte sett att han är mer våldsam än dottern var i samma ålder. Ibland kan han ge sin storasyster en smäll, men det är ju för att han blir frustrerad och inte kan hantera sina känslor. Men dottern var på samma sätt när hon var tre.

När du TS får din lille son på magen tror jag att alla dessa tankar är som bortblåsta, om du inte hade problem med anknytningen till dottern kommer du inte att få det med en son heller. Möjligtvis kommer du att känna ett sting av dåligt samvete för att du kände som du gjorde.