Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Åh gud vad skönt att jag alltid, vid mina tre graviditeter, har kunnat glädja mig åt att få träffa mina och sambons kärleksbarn. Att inte ha tänkt på vilket kön det har varit o bara få längta efter att få snusa på en bebis o få känna all den kärlek till ett nytt liv. Både jag o min sambo har sett fram emot förlossningarna o vårt första möte med våra barn o har inte lagt energi på att hoppas VAD det är utan VEM det är som varit i magen. Ett kön definierar inte hur barnen ska bli som personer. Man kan ju få en prinsess- o rosagalen kille eller en flicka där favvofärgen bara är blått o grönt. Blir man besviken på barnet då om flickan inte vill omvälva sig i rosa o mjuka saker om man nu önskar sig en flicka? Nej, kärleken till sin "avkomma" sitter ju knappast i könet utan i det fantastiska att man har lyckats få just det perfekta o unika barnet som är det finaste som världen har skådat, eller?!?!

Anonym (fråga); Usch vad hemskt det måste varit för dig att ha gått med den ångesten i ca tjugo veckor o trott att du bar en liten flicka o vad skönt det måste varit när rädslan för en flicka släppte när du fick upp din pojke på magen. Jag måste säga att jag tycker det är fruktansvärt att läsa oavsett om det handlar om önskan om både en pojke o en flicka. Kan inte förstå hur man kan tro att man inte skulle älska detta oskyldiga liv som det enda den kräver är en superstor dos av kärlek o trygghet av sina föräldrar. Usch, ryser när jag tänker att man inte känner samma moderliga kärlek till sitt barn. När det inte ser ut som man ville mellan benen.

Fast jag tänker inte be om ursäkt för nåt som jag tolkar som "hemskt" att läsa på internet. Visst, som du skriver man kan tolka saker olika i tal eller skrift o det e väl det som blir problemet via internet MEN det var du själv som skrev:

 "Det verkar som om det är vanligare att mammor vill få flickor, även om jag kanske tillhör en minoritet som hellre ville ha en pojke och blev besviken när det verkade vara en flicka på ultraljudet. Jag blev så lycklig när jag precis fött ut honom och hörde barnmorskan säga att det var en pojke  "

Att ha en önskan om ett visst kön tycker jag INTE är konstigt, men att vara orolig för att man inte kan knyta an med barnet pga könet anser inte jag vara normalt.

Jag har vänner runt om mig som har två eller tre barn med samma kön. Att det är en sorg för vissa av dem att inte ha fått det andra könet kan jag förstå, men att tro att man inte ska kunna älska sitt barn pga ett visst kön är inte OK. Många av mina vänner kan avundas mig (och andra) att ha fått av båda könen MEN det gör ju inte sin kärlek o anknytning till sina pojkar/flickor mindre för det. Kärleken sitter inte i könet, det finns mellan föräldern o barnet. Jag älskar inte mina barn olika för att en har snopp o två har snippa. De har min fulla naturliga moderskärlek alla tre.... 

Om det nu är mig du menar med påhopp eftersom det inlägg som jag kommenterat tidigare till Anonym (Fråga) så ska jag förklara hur jag menar iaf.

Jag menar inte att det är fel att ha en önskan om ett visst kön. Absolut INTE...

Det jag hänger upp mig på är TS rubrik i ämnet o några inlägg i tråden.

Att inte kunna knyta an till sitt barn är inte normalt för att det är ett visst kön. Jag förstår att du efter två killar skulle vilja ha en tös o det är så typiskt svenskt att man inte får önska sig flicka eller pojke o det tycker jag såklart att man ska ha rätt att göra. MEN att hänga upp sig på att det blev det andra könet som man inte önskade o känna att man inte kan ta till sig det barnet pga könet, då skaffar man inte barn för att man vill ha barn kan jag säga. Det är ett lotteri att få barn (med tanke på könet) o att få "fel" kön o se det som en nitlott, då är man ute o cyklar tycker jag. Men det är min åsikt..

Så som jag läser ditt inlägg så känns det som att du ser fram emot din förlossning o att få se VEM det är i din mage, inte VAD det är. Så tolkade jag inte inlägget innan, utan där var det som att den mamma blev lättad. Med tanke på hur sårad hon verkade bli av mitt inlägg så var det förmodligen inte så, men det var så jag tolkade det... Och det var utifrån min tolkning som jag kommenterade det oxå. 

Anonym (fråga) men herregud! Det är ju du själv som berättar hur besviken du blev när barnmorskan berättade att det var en flicka. Läs ditt inlägg hur du skrev. Jag kan inte se att det går att tolka på nåt annat sätt...

Fast då kan jag säga att i vår familj är sonen en kopia av mig i sättet och min stora dotter är lik sin pappa. Jag o sonen är envisa som synden och vill båda ha vår vilja igenom, medan min sambo och äldsta dottern är lugnet själva o som alltid är glada o positiva. Det sonen har ärvt av pappan är dock sin vinnarskalle. Men det är det enda. Så egenskaperna sitter inte i könet, det sitter i arvsanlaget!!!

OCH jag har kramat o pussat alla mina tre barn precis lika många minuter under deras uppväxt. De har haft samma behov av närhet från sin mamma o pappa oavsett vilket kön de har mellan benen. Jag har inte satt skillnad i att gulla o gosa med mina barn. Dessutom är sonen den som använt snuttefilt o tyckt om när jag har läst för honom. Min dotter har mer varit den som suttit på golvet o pusslat för sig själv när hon var mindre. Hon ville mest bara vara i samma rum som oss, medan sonen mer ville sitta i knät o gosa när han var liten...