Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

när jag blev gravid med första barnet ville jag självklart ha en flicka. och jag var säker på att jag bar en flicka också. dösäker! ända tills min flicka kom ut med en snopp mellan benen... vilken chock det var! Men jag kan tala om att jag hade inga som helst problem med att bonda med min underbare lille pojke. han är underbar inifrån och ut.

andra gången jag blev gravid så fick jag min flicka. det var också en chock för mig, jag hade berett mig på ännu en pojke, och visst blev jag lycklig över henne men jag har sörjt oerhört över att jag inte fick lillebror... så tokigt det kan bli, va? jag älskar också henne utan och innan, hon är som en avbild av mig och en solstråle. hon är ett perfekt barn.

jag sitter och hoppas nu på att vårt tredje barn blir en pojke... så här är en omvänd flickmamma. det är något alldeles speciellt och omvälvande med pojkar också. tro mig!

Första barnet ville jag hemskt gärna ha en flicka, och det blev det. Det hade väl med identitet att göra, jag är ju tjej själv. Men det var kanske en större grej när vi  väntade andra. Då var jag övertygad om att det också var en tjej, för jag ville väldigt gärna ha en till. Bäbisen låg på samma sätt, uppförde sig på samma sätt som storasystern, graviditeterna var likadana och till råga på allt hade vi ett så himla bra flicknamn, men inga pojknamn. När Lillebror kom ut och maken sa att det var en pojke (han kom med rumpan först, så det var svårt att missa ) hann jag tänka "hur ska det gå?". Och i nästa ögonblick låg han hos mig och då fanns ju ingen annan än han. Han är underbar, så klart. Han älskar bilar, men leker precis lika mycket rollekar med dockor och när han och Storasyster går upp för att klä sig fina på nyårsafton kommer de ner i långklänningar båda två. Deras lekkamrat som är mellan dem i ålder utbrast "men killar kan inte vara prinsessor", och då protesterade vi alla tre lika högljutt.