Jag VILL ju vara hemmafru/hemmamamma!

fan vad bra skrivet!!!!!!

Ja, det var riktigt bra skrivet, pepprar!

Du har rätt att vara ledig från jobbet när du har vårdnadsbidrag det är det som är så bra. kanske har din kommun barnomsorgspeng istället. Då kan du kanske bli privat dagmamma och stanna hemma längre. Problemet är förstås jobbet.....

http://www.hemmaforaldrar.se/barnomsorgspeng.htm

Hej, jag förstår vad du menar med att det nästan blivit "skamligt" att vara hemmafru/mamma.

Hejsan, ännu en hemmamamma här   Är 26 år, har en dotter på snart 15 månader, en liten i magen och planerar att vara hemma i många år till  

Har själv inte mötts av så många påhopp, snarare positiva reaktioner faktiskt! Det enda negativa jag hört var av en (f.d) kompis som aggressivt påstod att jag var hjärntvättad för att jag ville vara hemma med mina barn?! Jättekonstigt! Hjärntvättad av vem i så fall? Här har jag nämligen varit tvungen att mer eller mindre övertala min man om fördelarna med att vara hemma iaf de första åren   Sen förstås alla dessa frågor om vilket dagis vi valt och när dottern ska börja... Men det är väl inte så konstigt, det är det "normala" i dagsläget tydligen :-/ 

Är liksom många andra i tråden uppväxt med hemmamamma och har dessutom haft sån stor tur att min pappa jobbat hemifrån sen jag var 9 år, så jag har haft den ENORMA lyxen att ha båda mina föräldrar helt närvarande nästan hela min uppväxt. De har alltid haft tid för mig och mina tre syskon, tid att hjälpa oss och så när det behövts. Att man inte skulle vara en bra förebild för att man är hemmaförälder var det dummaste jag hört!

Nu måste jag gå in och kika på det där hemmaföräldrar.se. Sen finns ju Haro också, är ni medlemmar där?

Jag vet inte om jag klassar mig själv som "hemmafru" egentligen, men har planer på att kunna vara hemma länge.

Jag har bara skummat tråden men kan inte låta bli att reagera. Vad har att baka bullar och sköta det praktiska i hemmet med att ta hand om sina barn att göra? Det kanske är en fördom men jag kan inte låta bli att tro att de som självvalt väljer att stanna hemma är lata och inte vill arbeta. Okej när barnen är små, då är det verkligen ett heltidsjobb men inte när de blir äldre.

Det är bra att alla kan göra sina egna val som de trivs bäst med men det är tur att fler inte väljer att stanna hemma, då hade vi inte haft det välstånd vi har i Sverige idag.

Det har allt med det att göra. Att vara hemmaförälder (även med barn i allmän förskola och skola) är för mig att sköta allt praktiskt när de är i förskolan/skolan. Och att vara hemma på dagarna när barnet kommer hem från skolan/efter man hämtat från förskolan och just vara tillsammans med sina barn då istället för att inte ha tid med barnen för att man måste fixa med det praktiska. Att se till att allt flyter och fungerar helt enkelt. Att delegera rimliga uppgifter till barnen. Och det är ett jobb det också, och allra minst ett ansvar som förälder. 

Oh, vilken bra tråd! Ska läsa igenom hela så fort jag får tid. Jag väntar mitt första barn i juli och funderar på att vara hemmamamma, men skäms samtidigt för det. Och då bor jag ändå i ett land där det är vanligt och det snarare är de arbetande mammorna som är konstiga, samt att min man säger att jag gärna får vara hemmamamma om jag vill (han lägger alltså ingen press på mig att jobba). Men nånting inom mig får mig att må dåligt och få dåligt samvete bara av att tänka på det, fastän jag aldrig hade dömt någon annan för dennes val att vara hemmaförälder (min egen mamma var t.ex hemma med mig och mina syskon länge och kombinerade det med att vara dagmamma åt kvarterets barn, och när jag som är yngst började dagis vid 5 års ålder DÅ började hon halvtidsjobba, så hon ändå var hemma när vi barn var hemma - och jag tyckte inte det var något konstigt som barn, och såhär i efterhand är jag jätteglad över att hon gjorde så). Men kanske den här tråden kan hjälpa. :)

Det är skamligt i Sverige att vara beroende av sin man... man ska vara beroende av staten istället. Men om man nu lever i ett bra förhållande och tror på att man kan samarbeta, utan millimeterrättvisa, så varför inte?

Jämlikhet handlar inte om att genom millimeterrättvisa dela på allt när man blivit förälder, det handlar om att agera vuxet och samarbeta för att alla i familjen ska må bra. Jag litar i alla fall mer på min man än staten :)

Sen har var sak sin tid. Karriär och barn - javisst - men kanske inte nödvändigtvis samtidigt.

Om man är hemma när barnen är små, så slipper man stressen och kan ge sina barn tid, närhet och kärlek. När de blir större så kan man trappa upp och börja arbeta igen. Då har barnen fått en trygg grund att stå på och familjen har vuxit sig starkare. Jag tror man slipper många av de påfrestningar som drabbar familjer där båda går ut tidigt och heltidsarbetar. De måste stressa med trötta, griniga barn till dagis varje morgon, vabba ofta och slita och kämpa för att få det att gå ihop. Inte undra på att så många skiljer sig när barnen är små.

Läs Elise claesons bok mamma@home så blir det tydligt varför det blivit så här och vad riskerna är. Per Kågesons Tid för barn är också bra att läsa samt Förskolan för de allra minsta - På gott och ont.

Det är svårt att gå sin egen väg och följa sin magkänsla, men det är absolut värt det. Sen finns ju http://www.hemmaforaldrar.se för de som vill ha stöd :)