Jag VILL ju vara hemmafru/hemmamamma!

Jag ska börja jobba 50 % på måndag och tycker det känns både roligt och lite kusligt men samtidigt får nog barnen det roligt på dagis, de kommer vara där max 15 h per vecka. MEN alla undrar och tycker det är konstigt att jag inte ska jobba 75 eller 100%. Speciellt släkten på min mans sida. Barnen är 2 och snart 4 år.

Nu har jag bara läst igenom tråden lite snabbt - den var lååång  och tänker som så att det finns egentligen två grejor jag vill kommentera.

Den ena är att TS och alla andra i hela världen ska få välja själva hur de vill göra med sina liv (nåja, om det inte är farligt/kriminellt/osv..  ). Å andra sidan får man ju vara medveten om att det kanske är ett ovanligt val man gör, eller att det går emot normen osv. Det ska självklart inte vara ett problem - men tyckandet är fritt.

Den andra är att det är himla onödigt att gå i självförsvar och reagera starkt på andras frågor. Visst, det finns de som verkligen tar andras val personligt, eller som blir arga eller väldigt ifrågasättande - men då är det väl bättre att faktiskt nämna det för dem än att gå i självförsvar? De allra flesta som ställer en fråga om vad man ska göra efter föräldraledigheten/eller vad man jobbar med gör det utifrån ett rätt allmänt intresse och vill bara veta. Varken mer eller mindre. Ibland kanske de hajar till inför ett annorlunda val, sett utifrån normen, och vill veta mer - men det är inte samma sak som att mucka gräl.

Och kanske isynnerhet om man går emot strömmen och vill att andra ska respektera ens eget val så ska man tänka på att respektera andras val. Om det nu handlar om hemmafru, flaskmatning, regnbågsfamiljer,långtidsamning, planerat kejsarsnitt, what ever - varför ska förespråkare från båda sidor ha så svårt att bara acceptera varandras val? Sen tycker jag att det kan vara superintressant att veta varför någon har gjort ett visst val - ska man inte kunna fråga om det då? Jag gillar också att förklara mina val för andra, även om vissa är kontroversiella.

Vad menar du att vara hemma länge? Alla har ju olika uppfattningar om det

Min son är 1 år 8 månader gammal och jag är hemmamamma. Planerar att vara hemma med honom tills han är tre, längre om vår ekonomiska situation tillåter det.

Jag tror att det är bäst för min son att få vara hemma och jag tycker det är underbart att få vara hemma med honom.

Själv har jag aldrig gått på dagis och skulle gärna vilja erbjuda samma sak till mitt barn.

Jag har varit hemma sedan sommaren -04, med ett avbrott för halvtidsjobb en termin hösten -07. Vi har planerat att jag ska vara hemma till och med sommaren -11 åtminstone, sen får vi se vad som händer. Då är minstingen 3½ år.

Vi har sagt att vi ska försöka vara hemma så länge som går och jag trivs jättebra med det valet! Vi villge våra barn en trygg uppväxt och vill vara med dem så mycket som möjligt.

För tillfället har jag vårdnadsbidrag och sedan har jag ytterligare föräldradagar att ta ut.

Men jag måste ändå säga att här där vi bor har jag hittat många som tänker som jag, många vill vara hemma så länge som möjligt och det är inte ovanligt att man är hemma med barnen till de är ca 3 år. Självklart är det inte majoriteten, men det finns ett helt gäng i alla fall! Jag känner mig verkligen inte ensam och har inte känt att jag behöver försvara mitt val. Det är jätteskönt!

Dessutom finns det många öppna förskolor, kommunen har två tre stycken och svenska kyrkan har två som har öppet minst två dagar i veckan var. Det finns sagostunder på biblioteket, och kyrkans barntimmar för många olika åldrar, vi har barngymnastik och massa andra roliga barnaktiviteter att gå på så det är verkligen inte tråkigt att vara hemma.

Jag skulle jättegärna vara hemma med mina barn så länge det gick, men jag tycker det är fruktansvärt egoistiskt att neka pappan att ta ut hälften av föräldradagarna. Och pappor som skaffar barn utan att vilja vara hemma med dom har jag väldigt svårt att förstå med...

Jag at hemma med var 15 manader gamlka son och alskar det. Kommer nog vara hemma i ca 10 ar till eftersom vi vill ha tre barn och jag vill vara hemma tills den minsta borjat skolan.

Vi har det valdigt gott stallt ekonomiskt, jag lever ett valdigt intressant och rikt liv och alska att samtidigt kunna vara hemma med sonen. Jag har tid att lasa mycket och forlkovra mig i olika amnen jag inte skulle kunna om jag arbetade. Forstar over huvud taget inte varfor kvinnor alltid ska lagga sig i andras val och kritisera - vill man jobba ska man jobba och vill man vara hemma ska man vara hemma! Ingen annan vet hur ens egen situation ser ut, man valjer sjalv hur man vill leva sitt liv!