Jag VILL ju vara hemmafru/hemmamamma!

Nu har jag bara läst igenom tråden lite snabbt - den var lååång  och tänker som så att det finns egentligen två grejor jag vill kommentera.

Den ena är att TS och alla andra i hela världen ska få välja själva hur de vill göra med sina liv (nåja, om det inte är farligt/kriminellt/osv..  ). Å andra sidan får man ju vara medveten om att det kanske är ett ovanligt val man gör, eller att det går emot normen osv. Det ska självklart inte vara ett problem - men tyckandet är fritt.

Den andra är att det är himla onödigt att gå i självförsvar och reagera starkt på andras frågor. Visst, det finns de som verkligen tar andras val personligt, eller som blir arga eller väldigt ifrågasättande - men då är det väl bättre att faktiskt nämna det för dem än att gå i självförsvar? De allra flesta som ställer en fråga om vad man ska göra efter föräldraledigheten/eller vad man jobbar med gör det utifrån ett rätt allmänt intresse och vill bara veta. Varken mer eller mindre. Ibland kanske de hajar till inför ett annorlunda val, sett utifrån normen, och vill veta mer - men det är inte samma sak som att mucka gräl.

Och kanske isynnerhet om man går emot strömmen och vill att andra ska respektera ens eget val så ska man tänka på att respektera andras val. Om det nu handlar om hemmafru, flaskmatning, regnbågsfamiljer,långtidsamning, planerat kejsarsnitt, what ever - varför ska förespråkare från båda sidor ha så svårt att bara acceptera varandras val? Sen tycker jag att det kan vara superintressant att veta varför någon har gjort ett visst val - ska man inte kunna fråga om det då? Jag gillar också att förklara mina val för andra, även om vissa är kontroversiella.

Tja, nu skulle jag ju kunna bli hur filosofisk som helst och gå ner mig i jordens tanketräsk om vad som är normer och inte. Men, egentligen menar jag nog bara att en norm är det "vanliga" valet och som omges av ett helt set av tankar och värderingar och grundförutsättningar.

Dvs, i Sverige är det norm att kvinnor, även mammor, jobbar - och därför är det ett förhållandevis ovanligt val att välja att stanna hemma istället. Kanske isynnerhet om man är ung och UTAN barn. Det är ett exempel på ett val som går emot normen.

I Nederländerna ser normen däremot annorlunda ut. Där är normen att kvinnor ska bli mödrar och stanna hemma med sina barn. Om en kvinna väljer att forsätta arbeta (mellan 75-100%) efter mammaledigheten så går det emot normen där.

Kanske är det lite förenklat, men man går emot normen när man gör ett ovanligt val på ett område som plötsligt kan verka nästan minerat, och som rör upp alla möjliga sorters känslor och moraliska överväganden på båda sidor.

(Jag tycker alltså inte att man bryter mot en norm bara för att valet kanske är ovanligt - det kan vara ovanligt att äta soppa till frukost i Sverige och de flesta äter nog fil, mackor eller gröt, men om någon äter soppa blir man möjligen förvånad och inte speciellt upprörd och så var det inte så mycket mer med det.)

Fast det är väl ändå en sanning med modifikation - om man t ex inte jobbar alls men bara tar ut en timmes fp  typ varannan dag, eller så?

Spelar det någon roll?