Jag VILL ju vara hemmafru/hemmamamma!

Jag har varit hemmamamma i en massa år. Nu till hösten ska dock den yngsta börja 6-årsverksamheten, och då har jag tänkt att söka något deltidsjobb.

Det finns många som vill ge sina barn tid, både mammor och pappor, därför kallar vi oss hemmaföräldrar numera = föräldrar som väljer att stanna hemma längre.

Titta in på http://www.hemmaforaldrar.se så hittar du fler som tänker som du: )

Åh tack för tipset!! :)

Jag tycker att var och en gör som den vill och som passar sin familj. Själv vill jag vara hemma så länge som möjligt. Helst tills det är dags med sexårs verksamhet om nu ekonomin tillåter. Både jag och barnen trivs utmärkt med att jag finns hemma!

Nej,
de flesta av oss vill ha en pension, ett eget liv och ett oberoende från "MANNEN". Vi vill kanske inte spela en biroll i alla andras liv och sedan sukta efter det liv vi kunde ha fått när vi är 80 år och utblottade. Vi vill vara förebilder för våra barn och särskilt våra döttrar. Vi kanske inte är skapta enbart för att baka bullar utan för stordåd också! Men lev ni som ni vill invaggade i era små mysiga rosa drömmar och doften av nybakade bullar...

Ja för mig är det svårt att förstå men du får naturligtvis göra som du vill. Jag dömer ingen och förväntar mig att du låter bli att döma mig för att jag INTE vill vara hemmafru.  

Är det inte stordåd nog att få följa sitt barns utvekling dag för dag? Det handlar trots allt om en kort period i ens liv, att ägna 6 år helt åt sina barn är inget nederlag.

Jag skulle gärna vara hemma med mitt barn till han börjar skolan, tyvärr tillåter min ekonomi mig bara att vara hemma till han är 3. Nu är han snart 1 och jag njuter av varje dag vi har ihop. Vi gör en massa roliga saker ; går på bibblan, babysim, babysång, är ute flera timmar varje dag och bara leker hemma tillsammans. Jag tänker inte ha dåligt samvete för det. Jag hade inte haft dåligt samvete om jag gjort ett annat val heller, i tron om att det var det rätta för min familj.

Tråkigt att ni skulle missuppfatta mitt inlägg som att jag klankar ner på andra som jobbar och inte är hemma med sina barn. Jag menade enbart att jag personligen väljer bort min karriär (har ett bra jobb med bra lön, mycket resor etc) för att jag hellre vill vara hemma med barnen - jag känner att jag är klar med karriären för nu. Men jag säger inte att det är dåligt att välja att jobba - då har ni missförstått mitt ordval. Många tycker jag är konstig som inte vill gå tillbaka till jobbet, men alla gör som de vill helt enkelt.

Det är väl just detta som är problemet med jämställdheten idag! Att det inte anses som stordåd att ta hand om sina barn.
Att "manliga" värden, t.ex. göra karriär, jobba utanför hemmet, är de enda som räknas. Jag tycker att det är ett enormt mycket större problem och hot mot jämställdheten än att det mest är kvinnor som är hemma med sina barn. Om det att vara hemma kunde jämställas med att jobba, då skulle nog också lika många män som kvinnor vara hemma med sina barn.