Jag VILL ju vara hemmafru/hemmamamma!

Du verkar inte vara läskunnig.. jag pratar om PAPPANS och BARNENS rätt att var hemma med varandra .. du pratar något helt annat som inte har med det att göra..

Jag tillhör inte kategorin som längtar efter att vara hemmamamma. Men jag är väldigt starkt emot att vi som kvinnor kritiserar varandra så hårt hela tiden. Om du vill vara hemma - och du efter att vara insatt i att du blir väldigt beroende av din man, får dålig pension och får det allmänt sämre ekonomiskt trygg, och ändå väljer det. Ja - då är det ju ditt val. På samma sätt är inte vi kvinnor som tycker om att arbeta sämre mammor. Jag är så trött på att höra "man skaffar väl inte barn för att andra ska ta hand om dem": Nej självklart inte, jag och min man kommer båda gå ner i arbetstid för att tillsammans ge våra barn mer föräldratid - men jag som individ/kvinna har studerat 6 år för att kunna arbeta med mitt drömjobb, så jag vill kunna göra både och: både ha familj och arbeta. Däremot kräver det en man som är beredd att ge lika mycket familjetid: det går inte att bortse ifrån.

Så låt oss vara lite schyssta mot varandra: en glad mamma = är en bra mamma. Blir man glad av att vara hemmamamma - så tror jag barnen mår bra. Mår man glad av att arbeta - så mår barnen bra. FÖRÄLDRASKAP ÄR INGEN TÄVLING!!!!

Jag håller helt med dig, men jag tycker att många som VILL vara hemma länge bortser från att pappan kanske också borde få den chansen.

Nej ditt senaste inlägg var då inte lätt att läsa, det har du jävligt rätt i!!

Du tänker ju enkelspårigt!! Bara för att vi är hemmamammor förnekar vi väl inte pappan hans rätt till barnen?????
Precis som Beccagranen skrev nyligen, så får dom MYCKET tid tillsammans, eftersom ingenting stjäl pappans fokus från sitt/sina barn. Det mesta är redan gjort!

Och dina inlägg blir ju varken vettigare eller rimligare av att du slänger in en korkad kommentar om att vi ju självklart måste anse att barnen blir skadade oftare när dom är med sina pappor......

DU bör nog läsa tråden en gång till! Vi är flera här inne som stannat hemma längre än föräldrapenningen medgett.... Egoism??

PRECIS!!!
...förövrigt så går åtminstone pensionsbiten att lösa fast man inte jobbar..

Jag är hemma-mamma men jobbar 1dag i veckan och ibland helg för att dryga ut penningen SAMTIDIGT som min man är hemma på heltid då han pluggar på distans! Tänk vilken LYX för vår son och framtida barn att ha oss båda hemma, minst 2 år till! Hejja er alla! Om man vill vara hemma ska ska man få vara hemma och strunta i allas åsikter!

Jag är personligen av åsikten att det är gott för små barn att få möjligheten att knyta an till mamma och pappa - framförallt vad gäller tillit och omsorg. Jag och min man kommer dela totalt lika 50/50 och vara hemma 9 månader var - alltså 18 månader. Men efter att ha varit övertygad feminist i halva mitt liv (och är fortfarande) - så tror jag att vi som kvinnor måste börja stötta varandra - inte klanka ner på varandras livsval. Det stora problemet här är ju inte att vi är massa av fantastiska kvinnor som har starka åsikter om barns rättigheter, och hur vi ser på mammarollen. Den stora sorgen är ju männens frånvaro i debatten. Varför debatterar inte männen denna dagis-hämtningsartikel? Varför har inte alla pappor gått u i vilda protester mot påståendet att föräldralediga pappor är ett hot mot barnets hälsa!!! Det är ju en enorm kränkning att påstå att man som vuxen man riskerar sitt barns liv genom att vara hemma. Vi som kvinnor skulle väl aldrig acceptera att bli beskylda för att vara så inkompetenta.

Nej jag tänker inte klaga på kvinnors engagemang i sina barn - däremot många (inte allas) mäns icke-engagemang!!!! Sedan är det ju min sak som feminist, där jag starkt tror på pappans föräldraledighet som gott både för äktenskapet och barnen: att också leva som jag lär...Man kan ju inte börja med någon annan än sig själv.

Om det vore ekonomiskt möjligt för oss att min man skulle vara hemma med sonen och jag jobba så skulle vi definitivt kunna göra så istället.

Saken är bara den att vi inte klarar oss på min lön, medan min mans lön räcker för att försörja familjen. Jag är humanist och har ett lågavlönat yrke.

Vår poäng är att vi vill att sonen får vara hemma när han är liten, och inte på dagis. Sen spelar det mindre roll att det är jag som är hemma och inte maken. Han tar hans om sonen lika mycket som jag när han är hemma från jobbet och sonen favoriserar inte mig.

(Nej, jag tror inte barn på dagis far illa på nåt sätt, men vi vill att vår son ska vara hemma.)

Det förstår jag men då VILL du ju inte vara hemmafru(det är inte så du främst vill leva ditt liv), utan det är ert sätt att lösa att inte barnet börjar dagis tidigt, det är stor skillnad tycker jag.