Jag VILL ju vara hemmafru/hemmamamma!

Hejsan, ännu en hemmamamma här   Är 26 år, har en dotter på snart 15 månader, en liten i magen och planerar att vara hemma i många år till  

Har själv inte mötts av så många påhopp, snarare positiva reaktioner faktiskt! Det enda negativa jag hört var av en (f.d) kompis som aggressivt påstod att jag var hjärntvättad för att jag ville vara hemma med mina barn?! Jättekonstigt! Hjärntvättad av vem i så fall? Här har jag nämligen varit tvungen att mer eller mindre övertala min man om fördelarna med att vara hemma iaf de första åren   Sen förstås alla dessa frågor om vilket dagis vi valt och när dottern ska börja... Men det är väl inte så konstigt, det är det "normala" i dagsläget tydligen :-/ 

Är liksom många andra i tråden uppväxt med hemmamamma och har dessutom haft sån stor tur att min pappa jobbat hemifrån sen jag var 9 år, så jag har haft den ENORMA lyxen att ha båda mina föräldrar helt närvarande nästan hela min uppväxt. De har alltid haft tid för mig och mina tre syskon, tid att hjälpa oss och så när det behövts. Att man inte skulle vara en bra förebild för att man är hemmaförälder var det dummaste jag hört!

Nu måste jag gå in och kika på det där hemmaföräldrar.se. Sen finns ju Haro också, är ni medlemmar där?

Angående blyghet, tycker jag det är så konstigt att det ska vara så oerhört fult nu för tiden. Alla barn SKA ta för sig, knuffa undan andra barn och bara roffa åt sig hela tiden. Var är toleransen för mångfald? Att vara blyg är väl också ett personlighetsdrag, varför ska det vara så "fel"?

Min egen dotter är väldigt framåt "trots" att hon är hemma med mig, hon är iofs bara 15 månader så det kan säkert ändras. Och hon är fri att vara som hon vill. Själv var jag extremt blyg som liten och även upp i tonåren. Nu däremot måste jag lägga band på mig för att inte prata sönder folk, jag håller kurser och pratar inför grupp och tycker att det är hur skoj som helst. Personlig utveckling måste få ta den tid den tar, för vissa går det fortare än andra att bli "sociala", andra förblir blyga genom hela sina liv (i vissa situationer är jag fortfarande väldigt blyg, så den delen av min personlighet har förstås inte helt försvunnit) och det måste vara okej det med! Jag ser ingen som helst mening med att stressa på 2-3-åringar dagens föreställning om vad som är en "bra" personlighet eller inte. Sen ÄR det ju ett problem på många ställen att alla barn går på dagis och hemmabarn därför inte har så lätt att hitta kompisar, det är något jag själv oroar mig för när dottern blir äldre. Men jag är övertygad om att det mesta går att lösa