Brukar bonusföräldar umgås med sina bonusbarn?

Har man inga barn själv och aldrig haft något intresse för barn, så är det helt omöjligt att veta vad man ger sig in på. Där borde föräldern tänka till lite speciellt om hen vill att partnern ska ta aktiv del. Jag har svårt att se en person utan barn, flytta ihop med mig som har tre. Speciellt om jag haft dem på hel eller halvtid, efter en vecka hade han sprungit för livet...........

Jag tror inte heller att det kommer att hålla. Har man redan fem barn så är frågan hur intresserad man är av att få ett sjätte att ta hand om. Med tanke på att han haft vh tidigare så är det rätt tydligt vem som ansvaret kommer att ligga på.
Är barnet sen inte vant vid att ha syskon, så kan det bli en alldeles för stor omställning att bo så mycket med hennes fem. Hennes reagerar nog inte så mycket på det, eftersom de redan är vana att vänta på sin tur och att alltid ha folk runt sig.

Jag är inte helt säker på att ts son känner sig utanför. Han har sin mamma han vänder sig till, när det lille vänder sig till sin pappa. 
Sen känner jag igen det där obekväma, när man kan skära tystnaden med kniv så tjock den är. Men vi träffades inte så ofta, i alla fall en del av det obekväma borde släppt om vi bott ihop mer.
Ts man verkar va introvert, om man läser hennes inlägg så har han alltid varit så. Så jag undrar vad hon egentligen trott skulle hända när dom flyttade ihop, att han skulle blomma upp och bli något han inte var innan heller?
Är sen inte sonen den påstridiga typen heller, så är risken stor att dom hamnar som dom gjort nu. I ett stilla obekvämt accepterande.

Jag satt faktiskt och funderade här, för jag är inte utåtriktad själv. De barn som jag fått bäst relation till är de som varit väldigt påstridiga och inte gett sig trots att de fått enstaviga svar och att jag troligen sett ut som om jag önskade dem åt skogen. Efter ett tag så har jag kommit på mig själv med att titta efter dem och själv börja prata när de kommit.

Det du skrev med tapetseringen tror jag var en väldigt bra ide, för då fick de göra nåt tillsammans samtidigt som du ändå var närvarande och kunde starta upp samtalet igen om det falnade. Det hade nog kunnat funka hos ts också.

Jo jag är väldigt nöjd om om gjorde det! Jag visste inte om det. Kanske har dom gjort det när jag inte märkte det på jullovet. 
Och det är ju över två månader sedan. Min tanke var väl att dom skulle göra sånt lite då och då.

Han är inte introvert i övrigt. Det är inte tyst vid middagsbordet här hemma. Alla pratar. Det är bara dom två som inte pratar med varandra. 

Som redan sagts har de kanske inte behov av det. Inte då och då som du önskar i alla fall. Däremot kan du ju hjälpa dom att få bort det obekväma, du kan tex be din sambo att ta med din son på bio, om sonen gärna vill se en film och du säger att du av nån anledning inte kan eller orkar, be din sambo att hjälpa dig och sonen genom att han går med honom istället.

Samma sak med att gå och fiska, be honom att hjälpa dig, släpp snacket om att de måste få bättre kontakt.

Ts, jag har inte läst hela tråden så detta kanske redan sagts.

Jag kan förstå både din önskan och din olust och förstår att du vill att ni jobbar på en förbättring.

Den är dessutom fullt möjlig!

Men det jag tror att väldigt många bonusrelationer brister på är att bioföräldern lämnar över ansvaret till barnet och den nya partnern. Det blir sällan bra. Den enda anledningen till att nya partnern och barnet ens befinner sig i på samma plats är bioföräldern. Den som har mest kunskap om barnet är föräldern, länken är föräldern, den som behöver få det att funka är föräldern.

Då blir det konstigt när föräldern går åt sidan och förväntar sig/hoppas på att övriga kommer överens och skapar åtminstone ett minimalt band.

Det naturliga och korrekta måste vara att föräldern kommer med förslag som kan fungera och åtminstone till en början finns med som en länk.

Det ligger i allas intresse att relationerna blir så goda som möjligt och i värsta fall iaf ok.

Funkar det inte blir föräldern tvungen att antingen avsluta relationen eller svika sitt barn.

Alltså borde föräldern verkligen vara mån om att vara med och skapa goda förutsättningar.

Det är inte schysst att lämna över ansvaret helt på den nya partnern.

Mitt tips är att du tänker om, fundera på aktiviteter din son kan gilla. Helst sånt som både sonen och din man gillar men framförallt din son. Eller testa något som är nytt för alla, då kanske ni kan skratta tillsammans åt det och nni får nya, gemensamma minnen.

Men se till att du är med, du är länken, du är den gemensamma nämnaren.

Prata individuellt med din man, gör det samma med din son. Bekräfta var och en av dem i deras känslor och berätta att du vill jobba för en förbättring. Att du är villig att dra det tyngre lasset men att du önskar att han hjälper till i form av ett öppet sinne.

Hm. det ligger verkligen inte för mig att be om hjälp. Det har jag aldrig gjort på det sättet. 
Han hjälpte mig faktiskt igår att köra sonen till en aktivitet. Jag hade verkligen ingen möjlighet att göra det själv. Jag sa att han skulle ta bussen då det var helt sambon som insisterade på att köra. Väldigt snällt. Och säkert bra för dom att sitta i bil 5 min tillsammans. Så jag ska inte klaga på honom nu!

Det är likadant med min sambo och det är ett stort problem för oss. Å ena sidan vill han att jag ska engagera mig mer, å andra sidan vill han aldrig be mig om hjälp, än mindre säga tack.

För övrigt tycker jag Papito har skrivit många kloka ord väl värda att lyssna på.

Jag är i liknande situation där min sambo inte lägger ner någon ensam tid med min son som är 11 år och min sambo resonerar som så att "man har bara egen tid med sina biologiska barn". Själv gick jag gick in med 100 % redan från början och gjorde allt även med hans barn tills jag höll på att gå in i väggen, och fick säga nej till en hel del saker. 
Det har nu gått 5 år sedan vi blev en familj och min sambo och fungerar bra ihop förutom när det gäller barnen. Min son är avundsjuk på hans son som får kramar och uppmärksamhet och han kan bli lätt irriterad och arg på hans barn. Jag har tagit upp detta med min sambo men han tror inte det är anledningen. Min son har varit ledsen i skolan pga att inte få uppmärksamhet av min sambo, det fick jag reda på idag. (har ensam vårdnad om min son).
I alla fall så kommer vi i dagsläget bli särbo eller separera helt.

Jag tycker ärligt talat att din man låter otroligt barnslig och småelak. Han är vuxen men dominerar din sons liv genom kyla. Det är precis lika illa att skrämma ett barn genom tystnad som genom utskällning. Fy vad lågt! 

Lika starkt känner jag att det är ditt ansvar att ta tag i det här och skydda din äldste son. Det här är hans hem och enda trygghet, han ska inte behöva vara som på nålar i sitt hem för att din man så lätt blir irriterad på honom. Tänk dig själv om din man såg på dig och behandlade dig som han gör med din son. Om du blev behandlad dagligen på det viset. Hur skulle du må av det? 

Ärligt talat tycker jag ni behöver prata med någon utomstående för tips och råd om hur ni ska fungera som en familj. Så någon kan säga till din man att sluta komma med fåniga ursäkter och istället visa någon slags omtanke. Jag tycker också det är viktigt att du pratar med din son om att det inte är hans fel att situationen är som den är, för så känner han garanterat och det är förödande för hans självkänsla och framtid. 

Hårda ord, men du tillåter en situation som potentiellt skadar den ena av dina söner. Jag vill dig inget illa med dessa ord, tvärtom, men känner innerligt att du faktiskt måste ta tag i detta. Men inte genom att kräva att de gör saker på egen hand, utan att kräva att din man börjar bete sig som en vuxen och visar intresse och omtanke om det andra av de två barn han delar hem och vardag med. 

Mycket bra skrivet! Läs TS!

Är din sambo socialt eller känslomässigt handikappad?

Det är hans och din uppgift att ta initiativ... Man kan inte tvinga sig på ett barn men man måste få barnet att känna och förstå att man finns där för barnet och vill ha en relation, och att han/hon själv bestämmer hur nära relationen skall vara...

Tycker han om barnet, är neutral eller tycker han illa om barnet?

Är heller inte den planerande typen.
Och jag tror inte att det viktigaste är att 'göra saker tillsammans' även om det är bra såklart.
Det viktigaste är hur man pratar och visar intresse, hur man bryr sig och ser barnet som en egen individ med eget värde utöver att vara ngt man får 'på köpet'..