Brukar bonusföräldar umgås med sina bonusbarn?

Det ingår i föräldrarollen att fråga sitt barn, det är anknytning, språkinlärning, uppfostran och gudvetallt i dialogen du har med ditt barn. Jag kan ställa den frågan till bonusen men jag har inte alls samma syfte, engagemang och tålamod för uppföljningen på frågan som till mitt eget barn. Verkar han själv däremot vilja berätta så kan vi snacka lite längre men jag är då bara allmänt artig. Vid sällsynta tillfällen kan vi ha en mer engagerad diskussion men allt beror på omständigheter och tillfälligheter, om det har hänt nåt särskilt, snarare än ett dagligt engagemang.

Av vad jag läser på Familjeliv så är det ju väldigt många som lever med bonusbarn varannan vecka och som känner som av flera beskrivs i den här tråden. I några fall verkar det till viss del vara någon sorts sur eftersmak efter att med liv och lust och av kärlek till mannen har kastat sig in i ett förhållande till barnen som visat sig saknat täckning när smekmånaden var över eftersom inga reella känslor för barnen fått tid på sig att i lugn och ro växa fram på ett genuint sätt. I många fall verkar det helt saknas sans och balans.

Jag har läst om kvinnor som påstår sig älska sina bonusbarn efter någon månad bara för att ytterligare månader senare i stället avsky dem. Nu senast såg läste jag någon tråd där en biomamma skrev om sitt ex som haft deras barn varannan helg men som nu när han flyttat samman med en ny skulle ha dem varannan vecka. Den nya kvinnan hade i sin tur fem barn... Jag skulle kunna sätta en arm på att det är dömt att gå åt helvete, till stort elände för barnen förstås. 

I den här trådstarten är fallet ett annat. Här rör det sig om en flegmatisk karl vars intresseområden inte sträcker sig längre än det egna barnet och de filmer han vill se när han vill se dem. Ointresserat och slött och inte till gagn för familjen där ts större son blir en outcast. Här handlar det ju inte om en man som tagit på sig eller blivit tvungen att ta på sig ett för stort ansvar. Tvärtom. Att inte ens kunna/vilja samtala med någon man faktiskt bor tillsammans med är ju ett monumentalt misslyckande som den vuxne förstås är ensam ansvarig för. 

Har man inte en kristallkula så är det ganska svårt att veta hur allt kommer att utveckla sig och man kan omöjligt veta hur jobbigt det är att bo med andras barn innan man varit där. Oftast kommer problem från oväntat håll och när de dessutom fått gemensamma barn är de försent att bara packa och dra. Det är därför de flesta som varit bonusfamiljer med facit i hand säger aldrig mer..

Gött. Där sitter du och är lite allmänt artig om det verkar som om styvbarnet vill berätta något. Låter som om det är många som lever i något slags självpåtaget gisslandrama. 

Ja, det verkar vara otroligt många som har väldiga svårigheter att förutse, planera för, sätta sig in, ta reda på, försöka förstå eller något liknande alls. Livet verkar bara drabba dem på ett nedslående sätt som en oväntad projektil rakt i pannan. 

Gött. Där sitter du och är lite allmänt artig om det verkar som om styvbarnet vill berätta något. Låter som om det är många som lever i något slags självpåtaget gisslandrama. 

Ja, det verkar vara otroligt många som har väldiga svårigheter att förutse, planera för, sätta sig in, ta reda på, försöka förstå eller något liknande alls. Livet verkar bara drabba dem på ett nedslående sätt som en oväntad projektil rakt i pannan. 

Kan du och tvååringen inte sitta på tu man hand och lägga ett pussel t.ex? Jag tror det kan vara bra att börja redan från början. Så att ni inte hamnar i vår sits. 

Ojoj, lägga pussel med henne vore verkligen en bedrift ;) Men jag ser ingenting konstigt i att vi inte gör något själva? Min sambo är alltid med vilket som och det passar mig utmärkt. Jag och lillan har en superbra relation ändå :)