Brukar bonusföräldar umgås med sina bonusbarn?

Jag umgås aldrig med min bonus på tu man hand. Har aldrig sett det som något konstigt eller ett problem :/
Jag har också ett barn sedan tidigare och min man har en bra relation med henne men han umgås inte heller med henne på det sättet.

Jag har helt ärligt inget intresse av att umgås ensam med hans barn. Hittar vi på något så gör vi det alla 4 tillsammans.

Är det sonen eller mannen som du jobbar på ska bli bättre?

Har du pratat med sonen om hur han uppfattar situationen?

Har du förklarat för sonen att det inte är hans fel att bonuspappan drar sig undan? Att det är bonuspappan som har problem med sig själv? Det är jätteviktigt att du inte lägger ansvaret för att relationen inte fungerar på din son. För han har bara gjort det som man kan förvänta sig av honom - att testa den nya vuxne i familjen. Och barn har en fantastisk förmåga att ta på sig skulden när relationen med den vuxna omgivningen inte fungerar. 

Kan du få din man att ta av sig offerkoftan och uppträda lite mer vuxet i ert gemensamma hem?

Det har jag aldrig heller gjort för vi har inget gemensamt alls, så det hade bara blivit stelt och tråkigt. Gjorde vi något så var vi allihop.
När vi var ensamma hemma så gjorde jag mitt och de satt antingen hemma eller var med en kompis.

Jag umgicks med bonusarna förut, men äldste är så elak mot mig att det inte är roligt att anstränga sig för hans skull. Lille går böttre men vi har inte direkt några gemensamma intressen.

Dessutom så har vi ett gemensamt barn nu och all tid går till honom för min del, den som blir över vill jag ju ha med sambon och för mina hobbies.

Låter illa men så är det just nu för mig

Jag tycker inte heller att man behöver det. Men jag menar att relationen inte är bra och att umgås på tu man hand skulle vara ett sätt att förbättra situationen.

Sonen och jag pratar mycket om hur man beter sig. Vilken ton man använder osv.

Sonen vet om sina brister ( och styrkor) och att sambon tycker att det är jobbigt. Så risk finns helt klart att han känner sig skyldig.

Han tycker att han gjort allt han kan.

Förstår hur du menar men om din sambo inte vill så kan du inte göra så mkt.

Av det jag läser i tråden så verkar han inte speciellt intresserad av att umgås med din son.

Jag umgås inte heller med mitt bonusbarn, jag har försökt men jag har inte roligt och jag upplever inte att han har särskilt roligt med mig heller. De gånger jag har försökt har han mest haft bråttom tillbaka till sin pappa. Sen har barnet vissa egenskaper som jag har svårt för så det är svårt att ha riktigt trevligt då. De gånger vi faktiskt har haft lite trevliga ögonblick är när det bara råkat bli så.
Jag låter hellre min sambo uppfostra sin son, jag orkar inte vara nån som ska tjata, det är hans uppgift som förälder, men självklart säger jag till om det är nåt som berör mig direkt. Vi har också barn gemensamt och det är stor skillnad på egna och andras barn. Mina barn är nyfikna och intresserade av vad jag gör, står jag i köket och hackar morötter kommer de snabbt fram och vill vara med. Hans barn frågar på sin höjd vad det blir för mat och går sen och väntar på att det ska bli klart. Inte ett särskilt sympatiskt beteende men det är så hans föräldrar har behandlat honom. Jag har tidigare försökt att få honom att vara med och hjälpa till men det tar oerhört mycket energi att dels lära honom nåt han aldrig gjort förut, dels att motivera honom att vara med och hjälpa till.
Men jag har ändå likt dig brottats med detta att jag borde göra nåt med bonusbarnet för att få bättre kontakt och nu när han är tonåring kan jag säga att det är lättare att komma på saker att göra med en elvaåring som fortfarande behöver gå med en vuxen än med en tonåring som helst bara vill vara med sina kompisar, så om det är så att din sambo faktiskt skulle vilja göra något ihop med din son på tu man hand så ska han nog inte bara vänta på bättre tider, tiden går ganska fort ibland. Men som andra redan har sagt kanske denna önskan ligger mer hos dig och det är bra att du tar reda på vad din sambo och din son tycker och tänker.

Är lite nyfiken på varför du så gärna vill att deras relation ska bli bättre när det redan funkar? Är du inte rädd för att göra allt värre? Skulle min sambo prata med mig om att jag skulle anstränga mig för hans barn skulle jag dragit direkt. Att behöva bo med dom var illa nog..