Påven Johanna skrev 2016-03-03 16:48:40 följande:
Av vad jag läser på Familjeliv så är det ju väldigt många som lever med bonusbarn varannan vecka och som känner som av flera beskrivs i den här tråden. I några fall verkar det till viss del vara någon sorts sur eftersmak efter att med liv och lust och av kärlek till mannen har kastat sig in i ett förhållande till barnen som visat sig saknat täckning när smekmånaden var över eftersom inga reella känslor för barnen fått tid på sig att i lugn och ro växa fram på ett genuint sätt. I många fall verkar det helt saknas sans och balans.
Jag har läst om kvinnor som påstår sig älska sina bonusbarn efter någon månad bara för att ytterligare månader senare i stället avsky dem. Nu senast såg läste jag någon tråd där en biomamma skrev om sitt ex som haft deras barn varannan helg men som nu när han flyttat samman med en ny skulle ha dem varannan vecka. Den nya kvinnan hade i sin tur fem barn... Jag skulle kunna sätta en arm på att det är dömt att gå åt helvete, till stort elände för barnen förstås.
I den här trådstarten är fallet ett annat. Här rör det sig om en flegmatisk karl vars intresseområden inte sträcker sig längre än det egna barnet och de filmer han vill se när han vill se dem. Ointresserat och slött och inte till gagn för familjen där ts större son blir en outcast. Här handlar det ju inte om en man som tagit på sig eller blivit tvungen att ta på sig ett för stort ansvar. Tvärtom. Att inte ens kunna/vilja samtala med någon man faktiskt bor tillsammans med är ju ett monumentalt misslyckande som den vuxne förstås är ensam ansvarig för.
Har man inga barn själv och aldrig haft något intresse för barn, så är det helt omöjligt att veta vad man ger sig in på. Där borde föräldern tänka till lite speciellt om hen vill att partnern ska ta aktiv del. Jag har svårt att se en person utan barn, flytta ihop med mig som har tre. Speciellt om jag haft dem på hel eller halvtid, efter en vecka hade han sprungit för livet...........
Jag tror inte heller att det kommer att hålla. Har man redan fem barn så är frågan hur intresserad man är av att få ett sjätte att ta hand om. Med tanke på att han haft vh tidigare så är det rätt tydligt vem som ansvaret kommer att ligga på.
Är barnet sen inte vant vid att ha syskon, så kan det bli en alldeles för stor omställning att bo så mycket med hennes fem. Hennes reagerar nog inte så mycket på det, eftersom de redan är vana att vänta på sin tur och att alltid ha folk runt sig.
Jag är inte helt säker på att ts son känner sig utanför. Han har sin mamma han vänder sig till, när det lille vänder sig till sin pappa.
Sen känner jag igen det där obekväma, när man kan skära tystnaden med kniv så tjock den är. Men vi träffades inte så ofta, i alla fall en del av det obekväma borde släppt om vi bott ihop mer.
Ts man verkar va introvert, om man läser hennes inlägg så har han alltid varit så. Så jag undrar vad hon egentligen trott skulle hända när dom flyttade ihop, att han skulle blomma upp och bli något han inte var innan heller?
Är sen inte sonen den påstridiga typen heller, så är risken stor att dom hamnar som dom gjort nu. I ett stilla obekvämt accepterande.
Jag satt faktiskt och funderade här, för jag är inte utåtriktad själv. De barn som jag fått bäst relation till är de som varit väldigt påstridiga och inte gett sig trots att de fått enstaviga svar och att jag troligen sett ut som om jag önskade dem åt skogen. Efter ett tag så har jag kommit på mig själv med att titta efter dem och själv börja prata när de kommit.
Det du skrev med tapetseringen tror jag var en väldigt bra ide, för då fick de göra nåt tillsammans samtidigt som du ändå var närvarande och kunde starta upp samtalet igen om det falnade. Det hade nog kunnat funka hos ts också.
