Brukar bonusföräldar umgås med sina bonusbarn?

Jag umgås inte heller med mitt bonusbarn, jag har försökt men jag har inte roligt och jag upplever inte att han har särskilt roligt med mig heller. De gånger jag har försökt har han mest haft bråttom tillbaka till sin pappa. Sen har barnet vissa egenskaper som jag har svårt för så det är svårt att ha riktigt trevligt då. De gånger vi faktiskt har haft lite trevliga ögonblick är när det bara råkat bli så.
Jag låter hellre min sambo uppfostra sin son, jag orkar inte vara nån som ska tjata, det är hans uppgift som förälder, men självklart säger jag till om det är nåt som berör mig direkt. Vi har också barn gemensamt och det är stor skillnad på egna och andras barn. Mina barn är nyfikna och intresserade av vad jag gör, står jag i köket och hackar morötter kommer de snabbt fram och vill vara med. Hans barn frågar på sin höjd vad det blir för mat och går sen och väntar på att det ska bli klart. Inte ett särskilt sympatiskt beteende men det är så hans föräldrar har behandlat honom. Jag har tidigare försökt att få honom att vara med och hjälpa till men det tar oerhört mycket energi att dels lära honom nåt han aldrig gjort förut, dels att motivera honom att vara med och hjälpa till.
Men jag har ändå likt dig brottats med detta att jag borde göra nåt med bonusbarnet för att få bättre kontakt och nu när han är tonåring kan jag säga att det är lättare att komma på saker att göra med en elvaåring som fortfarande behöver gå med en vuxen än med en tonåring som helst bara vill vara med sina kompisar, så om det är så att din sambo faktiskt skulle vilja göra något ihop med din son på tu man hand så ska han nog inte bara vänta på bättre tider, tiden går ganska fort ibland. Men som andra redan har sagt kanske denna önskan ligger mer hos dig och det är bra att du tar reda på vad din sambo och din son tycker och tänker.

Han är förstagångsförälder. Han vet inte per automatik hur han ska vara med din son och det går inte att tvinga fram. Jag småpratar inte heller med hans barn, jag har försökt men när det ändå inte ger nåt då kan jag inte göra mer. Man måste få ha en punkt där man bara får vara sig själv, man kan inte leva sitt liv med att försöka och försöka och anstränga sig, ska man kunna leva ihop måste man kunna vara sig själv.

De tittade på film ihop, det är ju inte som de inte klarar att vara i samma rum. Kanske ska du vara nöjd med det men jag tycker det är bra att du pratar med dom och kollar av hur de själva upplever det och hjälper dom om dom vill det.

Det ingår i föräldrarollen att fråga sitt barn, det är anknytning, språkinlärning, uppfostran och gudvetallt i dialogen du har med ditt barn. Jag kan ställa den frågan till bonusen men jag har inte alls samma syfte, engagemang och tålamod för uppföljningen på frågan som till mitt eget barn. Verkar han själv däremot vilja berätta så kan vi snacka lite längre men jag är då bara allmänt artig. Vid sällsynta tillfällen kan vi ha en mer engagerad diskussion men allt beror på omständigheter och tillfälligheter, om det har hänt nåt särskilt, snarare än ett dagligt engagemang.

Vad är problemet för dig? Jag försöker förklara skillnaden mellan att lyssna på mitt eget barn och hans barn. På samma sätt upplever jag responsen från hans barn om jag pratar jämfört med responsen från mitt barn. Du kanske ser för dig en stackars pojke som mer än gärna vill berätta allt som hänt för mig medan jag knappt orkar lyssna men den här killen engagerar sig inte i mig heller. Det är det jag försöker förklara. Det händer lika gärna att jag frågar och han svarar artigt.

Du verkar ju själv ha vissa svårigheter att sätta dig in i, försöka förstå. Du kanske helt enkelt ska tacka din lyckliga stjärna att livet inte bjudit på något du inte klarade av eller var beredd på.

Varför är du inte nöjd med att de såg film ihop? De kan ju småprata då med.

Som redan sagts har de kanske inte behov av det. Inte då och då som du önskar i alla fall. Däremot kan du ju hjälpa dom att få bort det obekväma, du kan tex be din sambo att ta med din son på bio, om sonen gärna vill se en film och du säger att du av nån anledning inte kan eller orkar, be din sambo att hjälpa dig och sonen genom att han går med honom istället.

Samma sak med att gå och fiska, be honom att hjälpa dig, släpp snacket om att de måste få bättre kontakt.

Det är likadant med min sambo och det är ett stort problem för oss. Å ena sidan vill han att jag ska engagera mig mer, å andra sidan vill han aldrig be mig om hjälp, än mindre säga tack.

För övrigt tycker jag Papito har skrivit många kloka ord väl värda att lyssna på.