Brukar bonusföräldar umgås med sina bonusbarn?

Jag tycker verkligen att det är så man borde börja. Inte börja med att uppfostra utan mer visa intresse och ta sig lite tid. 
Min son beter sig inte alltid så bra. Han har bra och dåliga sidor och vi jobbar mycket med dom dåliga. Men det känns som om sambon bara ser vad han gör för fel. 

Jag skulle aldrig välja att umgås med mina bonusbarn istället för mina egna barn. Att lämna bort mina egna barn för att umgås ensam med mina bonusbarn skulle kännas jättekonstigt. Både för dem och för mig. Däremot hittar jag gärna på saker ihop med mina egna barn och bonusbarnen, med eller utan min sambo. Så jag förstår att situationen blir påtvingad för din man TS. Varför skulle han lämna bort sitt eget barn för att göra något själv med bonussonen. Förstår om det känns konstigt för honom. Däremot kan han väl hitta på saker med båda killarna? TS du säger ju att du och killarna gärna hittar på saker tillsammans. Låt din man ta med båda killarna på något nån gång istället. Det kanske inte känns lika påtvingat varken för din man eller din son. Eller som många påpekat gör något tillsammans nu tre utan lillebror. Kanske räcker det att ni sätter er i soffan och ser en bra film tillsammans när lillebror lagt sig? Det kanske är en början iaf, något de båda tycker om och de behöver inte lämna hemmet.

Ärligt talat, det hade inte spelat någon som helst roll vem min mamma blev ihop med efter skilsmässan när jag var 7 år, jag hade avskytt människan ändå, troligtvis.

Fast kanske något mindre om han inte rökt pipa överallt... 

Nu har jag bara läst de första 40 inläggen, men det är kanske här du har satt ribban. Det låter ju nästan som att du har satt ribban på så vis att sambon inte ska vara delaktig. Hur sjuttan ska man kunna ta med ett barn på något som man inte får tillrättavisa, utan måste vänta tills man kommer hem och mamma säger ifrån? Nu vet jag inte hur gammal sonen var när din sambo kom in i relationen. Men säg att han var yngre och på väg att sticka ut i gatan, ska han då vänta med att göra något tills mamman är i närheten? Tänk dig ett barn som inte vill följa med hem, ska han då vänta tills barnet går frivilligt oavsett hur sent det blir eller om du har andra planer? Nu låter detta säkert väl extremt, men jag hade känt mig fruktansvärt bakbunden och misstrodd som vuxen om jag inte får sätta gränser, oavsett vad det handlar om och därmed valt att inte göra saker just därför, så på det viset har du väl plockat bort möjligheten att lära känna varandra när din son var mer mottaglig. Nu när han är så gammal blir det ju jättesvårt att ändra ett invant mönster om inte båda vill.

Sedan tror jag det blir svårare att bygga en bra relation ju äldre barnet är, om man inte råkar ha samma intressen som binder samman.

Min dotter var 1,5 år när jag träffade den som senare blev min sambo. Han har bytt blöjor, nattat henne whatever som en förälder gör, det är väl bara kontakter med tandläkare, läkare o s v som jag skött helt själv. Dock kan jag väl säga att han ändå har ett närmare band med vår dotter och son som kan kännas jobbigt ibland. Sambon har mycket lättare att säga ja till vår dotter än min om det gäller att läsa en bok eller så. Han är inte den som planerar egna aktiviteter med något av barnen, utan det sker möjligen spontant och i så fall mer att sätta på en film än gå ut och leka. Det sista händer, men enstaka gånger per år.

Min bonus är 11 år och var 8 när jag lärde känna henne. Hon är här v h så vi träffas inte så mycket. Oftast umgås hon med småsyskonen, men behöver hon nya kläder brukar det vara jag och hon som går. Annars är det ju inte så mycket man hittar på med så stora barn. Bio går hon ju på med kompisar. Om hon vill får hon följa med på de yngre barnens aktiviteter som sagostund, teater o s v. Hemma hjälper jag henne gärna med t ex matteläxan. Sedan går hon väl fortfarande omvägen och frågar sin pappa först. Tyvärr är det inte alltid han nappar på att spela spel heller. Så han kunde ju göra mer med sin äldsta också. När min minste blir äldre kan vi kanske gå och simma ihop. Dilemmat med att fråga bara henne blir ju att alla barnen vill följa med och då blir det inte så smidigt längre. Däremot så frågar jag henne om vilka läxor hon har, när hon duschade senast o s v, det vill säga saker som behöver göras på vår helg, sambon glömmer så lätt och hon skiter i att duscha om vi inte håller koll.

Så att kräva umgänge går ju inte, däremot går det kanske uppmuntra sambon att hjälpa till med läxan ibland. Min sambo kommer gärna få hjälpa till med uttal på engelska för det är han helt enkelt bättre på. Annars får ni väl göra saker ihop så de måste lära känna varandra. Ni får väl ha spelkvällar, bakning eller liknande ihop. Sedan har vi ju olika svårt att umgås med barn i olika åldrar. Med de små barnen är ju omsorgsbehovet störst och de kräver inget tillbaks, ett äldre kan ju ge mer motstånd att de inte vill.

Sedan får du väl kolla upp om DE verkligen mår dåligt av situationen eller om det bara är DU som upplever det så. De andra är ju inte vana vid något annat. För att förändringar ska ske måste ju båda vilja det.

Om man inte får vara delaktig och man gemensamt diskuterar uppfostran så blir det lätt så. Dessutom har du ställt som krav att allt ska gå genom dig trots att ni levt fem år ihop, så självklart är det dåliga du får höra, det bra behöver ni ju inte jobba med.

Sedan visst kan jag hålla med om att det är bra att bygga en relation först, men om sambon lärde känna honom som 5-6 åring så borde de bitarna kunna skett parallellt. Genom att uppfostra så visar man ju också att man bryr sig, även om man kan börja i det lilla och inte ta de stora bitarna först.

Låter väldigt, väldigt sorgligt att din man inte anstränger sig för att få en kontakt att fungera. Låter helt otänkbart i mina öron. Bor man i en familj engagerar man sig i sina familjemedlemmar.  Vare sig man är släkt, bio/bonus eller delar lägenhet av andra skäl. Har din man några andra sociala problem?

Ja det håller jag med om. Därav jag inte tror på idén med att ha barnvakt till lillen. Sambon vill absolut inte det. Det skulle vara en stor uppoffring för honom. 

Nej, vi är lite olika. Han gillar mest att vara hemma. Jag skulle gjort helt annorlunda för jag gillar dels att planera och dels att hitta på saker.

Men känner nog att vad han än gör blir det fel och att det är bättre att inte prata med sonen. 

Men man kan göra massor med saker hemma som bondar. Din man skulle kunna ta initiativ till att baka, bygga med lego, snickra, spela ett spel ihop. Eller lyssna på musik eller köra ett dataspel tillsammans. 

Men som du beskriver gör han inte det. Klart att din son blir tvär om de finns en vuxen i familjen som mer eller mindre ignorerar honom. 

Att skapa en god relation med ett barn är alltid den vuxnes ansvar. Den vuxne har ett ansvar att försöka förstå varför barnet reagerar som det gör i olika situationer. Den vuxne har ett ansvar att ta emot avvisanden och härbergera känslor. Och barn gör ofta så - testar nya vuxna för att se vad de går för.