Brukar bonusföräldar umgås med sina bonusbarn?

Jag gör ingenting med min bonus på tu man hand, men hon är ändå bara två och jag vill inte ha ansvaret över en sån liten tjej om något skulle hända. Men sen när hon är äldre har jag kommit överens med pappan om att hon ska få testa på ridning och då hoppas jag att det blir ett gemensamt intresse! :D

Det beror ju på hur mycket man "lever ihop" med dem. Vv eller heltid hade jag aldrig stått ut med dem. Men vh och lov, dessutom var det inte speciellt lång tid kvar innan umgänget skulle upphöra. Även om det var drygt när man stod i det, så var det ändå en väldigt kort period i det stora hela.

Han är förstagångsförälder. Han vet inte per automatik hur han ska vara med din son och det går inte att tvinga fram. Jag småpratar inte heller med hans barn, jag har försökt men när det ändå inte ger nåt då kan jag inte göra mer. Man måste få ha en punkt där man bara får vara sig själv, man kan inte leva sitt liv med att försöka och försöka och anstränga sig, ska man kunna leva ihop måste man kunna vara sig själv.

De tittade på film ihop, det är ju inte som de inte klarar att vara i samma rum. Kanske ska du vara nöjd med det men jag tycker det är bra att du pratar med dom och kollar av hur de själva upplever det och hjälper dom om dom vill det.

Av vad jag läser på Familjeliv så är det ju väldigt många som lever med bonusbarn varannan vecka och som känner som av flera beskrivs i den här tråden. I några fall verkar det till viss del vara någon sorts sur eftersmak efter att med liv och lust och av kärlek till mannen har kastat sig in i ett förhållande till barnen som visat sig saknat täckning när smekmånaden var över eftersom inga reella känslor för barnen fått tid på sig att i lugn och ro växa fram på ett genuint sätt. I många fall verkar det helt saknas sans och balans.

Jag har läst om kvinnor som påstår sig älska sina bonusbarn efter någon månad bara för att ytterligare månader senare i stället avsky dem. Nu senast såg läste jag någon tråd där en biomamma skrev om sitt ex som haft deras barn varannan helg men som nu när han flyttat samman med en ny skulle ha dem varannan vecka. Den nya kvinnan hade i sin tur fem barn... Jag skulle kunna sätta en arm på att det är dömt att gå åt helvete, till stort elände för barnen förstås. 

I den här trådstarten är fallet ett annat. Här rör det sig om en flegmatisk karl vars intresseområden inte sträcker sig längre än det egna barnet och de filmer han vill se när han vill se dem. Ointresserat och slött och inte till gagn för familjen där ts större son blir en outcast. Här handlar det ju inte om en man som tagit på sig eller blivit tvungen att ta på sig ett för stort ansvar. Tvärtom. Att inte ens kunna/vilja samtala med någon man faktiskt bor tillsammans med är ju ett monumentalt misslyckande som den vuxne förstås är ensam ansvarig för. 

Kan du och tvååringen inte sitta på tu man hand och lägga ett pussel t.ex? Jag tror det kan vara bra att börja redan från början. Så att ni inte hamnar i vår sits. 

Men om han frågar lillen hur det varit på förskolan tänker jag att man kan räkna ut ungefär vad man kan fråga en 11-åring. Dock frågar han inte ofta vad jag gjort heller. 

Enligt ts så funkar det.

Självklart får jag ut något av det. Kärleken till sambon överväger det jobbiga och vetskapen att det inte är förevigt underlättar.

Det ingår i föräldrarollen att fråga sitt barn, det är anknytning, språkinlärning, uppfostran och gudvetallt i dialogen du har med ditt barn. Jag kan ställa den frågan till bonusen men jag har inte alls samma syfte, engagemang och tålamod för uppföljningen på frågan som till mitt eget barn. Verkar han själv däremot vilja berätta så kan vi snacka lite längre men jag är då bara allmänt artig. Vid sällsynta tillfällen kan vi ha en mer engagerad diskussion men allt beror på omständigheter och tillfälligheter, om det har hänt nåt särskilt, snarare än ett dagligt engagemang.

Ja, det där med kärleken till sambon har jag hört om förut, av dig och andra. Jag tycker det låter lika torftigt och oförståeligt för det. En tillvaro som ska härdas ut bara, där trösten är att det inte varar för evigt. Ja, herregud.