• Anonym (mamma)

    Brukar bonusföräldar umgås med sina bonusbarn?

    Relationen mellan min sambo och min son (11 år) är inte den bästa. Det funkar, men inte mycket mer än så. Jag skulle önska att relationen blir bättre. Det har varit så här flera år och jag hoppas varje dag att det ska bli bättre. Ingen säger något men jag tror att båda mår dåligt över det här. 

    För att den ska bli det anser jag att dom aktivt borde göra något för att förbättra relationen. Jag anser även att man inte kan lägga ansvaret för detta på 11 åringen utan att min sambo borde ta initiativ till det. Jag tycker att min sambo borde tänka ut saker dom kan göra tillsammans och nån gång då och då göra något bara dom två. Eller ev tillsammans med yngre syskon. 

    Min sambo anser att det måste komma spontant när dom känner för det. Vilket dom uppenbarligen aldrig gör. 

    Hur hade ni gjort? Vem har rätt?

    Jag förstår naturligtvis att jag inte kan kräva någonting. Jag kräver heller inte att han ska ta någon som helst del i uppfostran. Jag sköter, och har alltid gjort, 100% allt med aktiviteter, hämta, lämna, läxor, klädinköp, läggning, väckning, uppfostran osv för sonen. 

    Dom pratar knappt med varandra och säkert hälften av vad dom säger är typ, plocka upp dina saker, har du låst dörren, hörde du nu vad mamma sa osv. 

  • Svar på tråden Brukar bonusföräldar umgås med sina bonusbarn?
  • Anonym (sorgligt)
    Anonym (...) skrev 2016-03-03 12:57:55 följande:

    Är lite nyfiken på varför du så gärna vill att deras relation ska bli bättre när det redan funkar? Är du inte rädd för att göra allt värre? Skulle min sambo prata med mig om att jag skulle anstränga mig för hans barn skulle jag dragit direkt. Att behöva bo med dom var illa nog..


    Du tycker du att det låter som det fungerar, Men en karl som surar och ignorerar? 

    Det är väl inte så konstigt att man vill att det ska fungera mellan personer som bor under samma tak? 
  • Anonym (sorgligt)
    Anonym (mamma) skrev 2016-03-03 12:28:41 följande:
    Sonen och jag pratar mycket om hur man beter sig. Vilken ton man använder osv.

    Sonen vet om sina brister ( och styrkor) och att sambon tycker att det är jobbigt. Så risk finns helt klart att han känner sig skyldig.
    Precis vad jag hade på känn. Att din mans bristande ansvar och dåliga beteende projiceras på sonen. 

    Det här är något du verkligen måste ta tag i. Denna typ av skuldbelägganden kan ge livslånga skador. 

    Berätta för din son att du älskar honom precis som han. Att det kan vara svårt när 2 familjer ska bli en. Och att sambon har vissa svagheter som han inte rår för. Ge honom lite tips och tricks hur man hantera svåra människor. För du måste bara bekräfta honom i att sambon är svår att hantera.  
  • Anonym (sorgligt)
    Anonym (mamma) skrev 2016-03-03 12:30:35 följande:
    Han tycker att han gjort allt han kan.
    Och det accepterar du? För att?
  • Påven Johanna
    Anonym (...) skrev 2016-03-03 12:57:55 följande:

    Är lite nyfiken på varför du så gärna vill att deras relation ska bli bättre när det redan funkar? Är du inte rädd för att göra allt värre? Skulle min sambo prata med mig om att jag skulle anstränga mig för hans barn skulle jag dragit direkt. Att behöva bo med dom var illa nog..


    Och en inställning som den där hade varit en direkt vattendelare för min del. För övrigt är det i mitt tycke en enfaldig attityd. Hur behöver du göra det? Vore du hemlös annars alltså?

    När jag läser vittnesmålen här ovan om hur lite givande det är att umgås med bonusbarnen så infinner sig en undran om ni som känner så inte tycker att det är väldigt otillfredsställande att leva ihop med människor (ja, barn och tonåringar är också människor) som ni känner så för? Jag skulle aldrig ägna en så stor del av liv och tid under samma tak som människor jag inte hade roligt tillsammans med, och som jag inte kände eller ville känna. 

    Fattar inte hur man kan nöja sig med en så ofullständig tillvaro. 
  • Anonym (sorgligt)
    Anonym (mamma) skrev 2016-03-03 12:30:35 följande:
    Han tycker att han gjort allt han kan.
    Och det har allså pågått i 5 år sedan sonen var 6 år?
    Sonen måste ju ha hur mycket ilska och frustration som helst uppbyggd.

    Om du tycker det är svårt - snälla sök hjälp hos kurator eller familjerådgivning!
  • cupcakemom

    På det stora hela behöver man väl inte umgås med bonusbarnen i den meningen att man gör nåt utanför hemmet... Huvudsaken är väl egentligen att det fungerar hemma. Att man kan småprata med varandra, hjälpa varandras barn om dom behöver hjälp etc och att om det finns gemensamma barn bjuda in bonusen att vara med när man ska göra nåt med det barnet... Jag erbjuder inte bonusarna att följa med varje gång jag ska göra nåt med mina barn precis som jag tycker sambon ska göra nåt med bara sina barn ibland... Men vi tar bägge två med oss de andra barnen ibland... Han gör läxan med sina barn och jag med mina men utöver så den som är närmast och mest tillgänglig hjälper till även om barnen rent naturligt i första hand vänder sig till sin förälder..

  • Anonym (NEJ!)
    Anonym (sorgligt) skrev 2016-03-03 09:40:06 följande:
    Är det sonen eller mannen som du jobbar på ska bli bättre?

    Har du pratat med sonen om hur han uppfattar situationen?

    Har du förklarat för sonen att det inte är hans fel att bonuspappan drar sig undan? Att det är bonuspappan som har problem med sig själv? Det är jätteviktigt att du inte lägger ansvaret för att relationen inte fungerar på din son. För han har bara gjort det som man kan förvänta sig av honom - att testa den nya vuxne i familjen. Och barn har en fantastisk förmåga att ta på sig skulden när relationen med den vuxna omgivningen inte fungerar. 

    Kan du få din man att ta av sig offerkoftan och uppträda lite mer vuxet i ert gemensamma hem?
    Fy fasen va bra skrivet!!
  • Anonym (mamma)
    cupcakemom skrev 2016-03-03 14:06:31 följande:

    På det stora hela behöver man väl inte umgås med bonusbarnen i den meningen att man gör nåt utanför hemmet... Huvudsaken är väl egentligen att det fungerar hemma. Att man kan småprata med varandra, hjälpa varandras barn om dom behöver hjälp etc och att om det finns gemensamma barn bjuda in bonusen att vara med när man ska göra nåt med det barnet... Jag erbjuder inte bonusarna att följa med varje gång jag ska göra nåt med mina barn precis som jag tycker sambon ska göra nåt med bara sina barn ibland... Men vi tar bägge två med oss de andra barnen ibland... Han gör läxan med sina barn och jag med mina men utöver så den som är närmast och mest tillgänglig hjälper till även om barnen rent naturligt i första hand vänder sig till sin förälder..


    Om man inte kan småprata då? Inte frågar hur det varit i skolan? Hur det gick på matchen? Den där kompisen du var ovän med igår, är ni vänner igen? Vad vill du ha för mat? Ska jag handla nåt?

    Inte heller bjuder in till att vara med i lek med lillen. Snarare sätter stopp tycker jag. " ta inte leksaken från lillen" fastän lillen mer än gärnadelar med sig för att få leka med storebror. Så tycker jag. Medan sambon tycker att självklart får han vara med om han vill men han vill inte.
  • Anonym (alltelleringet)

    Jag har jättebra relation med min "bonusmamma" än idag. 


    Hade jag inte haft det när jag var yngre också, hade jag förmodligen inte haft kontakt med min pappa heller. Som barn hade jag inte velat åka dit och spendera min tid med någon jag inte tycker om. För även om min pappa alltid är min pappa hade jag inte accepterat att han lät någon behandla mig så, typ som luft..


    Jag va inte lätt att ha att göra med i tonåren heller och hon tog många strider med mig, även om jag inte vart hennes barn så hade hon ju blivit en del av min familj. Vi bodde stora delar under samma tak, åt middag ihop osv. 


    Och jag tycker att det är så det borde funka! 


    Hade jag dessutom träffat en kille nu som ville ha mig men inte tyckte om mitt barn eller hade velat vara involverad i hen, så hade jag seriöst bett killen dra!  Ens barn är ju det viktigaste som finns?! Och en jättestor del av mig,  nääää allt eller inget i ett förhållande tycker jag! 


    Det är upp till den vuxna att anstränga sig och få det att funka!

  • cupcakemom
    Anonym (mamma) skrev 2016-03-03 14:45:57 följande:

    Om man inte kan småprata då? Inte frågar hur det varit i skolan? Hur det gick på matchen? Den där kompisen du var ovän med igår, är ni vänner igen? Vad vill du ha för mat? Ska jag handla nåt?

    Inte heller bjuder in till att vara med i lek med lillen. Snarare sätter stopp tycker jag. " ta inte leksaken från lillen" fastän lillen mer än gärnadelar med sig för att få leka med storebror. Så tycker jag. Medan sambon tycker att självklart får han vara med om han vill men han vill inte.


    Då är det såklart trist och mannen måste verkligen skärpa till sig... Vanligt vardagsumgänge måste man kunna ha, småprat kring matbordet.. Jag har ju inte det med äldsta och det är jättehemskt och jag förstår inte hur man kan vilja ha det så... Jag tycker det är jättejobbigt att det inte fungerar bättre... jag har försökt men gett upp (äldsta är 20)

    Men vill sonen inte leka med lillen så ska han inte trugas heller... Ett av sambons barn är sådär lagom förtjust i att ha fått ett småsyskon... Jag ber aldrig henne hjälpa till med lillasyster vill hon inte så eller hon inte... Det måste komma naturligt annars blir det bara fel
Svar på tråden Brukar bonusföräldar umgås med sina bonusbarn?