Brukar bonusföräldar umgås med sina bonusbarn?

Vi har alltid umgåtts mycket i vår familj och även med varandras barn. Ett axplock: i vardagen har vi pratat, lagat mat tillsammans, spelat spel, läst högt för varandra, lekt (när de var mycket mindre än de är nu), köpt hund och tillsammans gått på diverse kurser, haft filmmaraton i soffan, gjort utflykter, bowlat varje vecka, gått på bio och opera och lekland och utställningar och caféer och restaurang och spa och mässor så vidare i all oändlighet. Vi har skrivit böcker och låtit trycka dem. Vi har haft och har mycket kul!

Vi har rest utomlands massor tillsammans, övningskört med samtliga barn, skjutsat, hämtat, lämnat, nöjesåkt bil, tåg eller buss och sett vart vi hamnat, varit många lata sommarveckor på lantstället, umgåtts med släkten när det passat, och haft tjog av kompisar med oss (alla trevliga) på både resor och vistelser på lantstället. Vi har kramats och skrattat och haft en lång rad gemensamma projekt. Vi har också haft vansinnigt många enskilda projekt som vi stöttat varandra med liv och lust i. Vi känner oss väldigt engagerade i varandra och vi tycker enormt mycket mycket mycket om varandra. 

Äventyrsbad, laser dome, skidåkning, curling, bowling, spela spel, datorspelsturnering - kanske skulle något av detta gillas av 11-åringen? Finns det någon far- eller morförälder som kan passa det lilla barnet så att du och din man tillsammans med 11-åringen kan göra något i den stil jag föreslog här?

Jag håller med de som säger att det inte går att ställa krav på annat än artighet och hövlighet men själv hade jag inte varit intresserad av att mina barn skulle - under många år - leva tillsammans med en person som bara lyckades uppbåda någon sorts artig och i grunden ointresserad fasad. Jag önskade dem betydligt bättre än så och hade i din situation inte gott vidare med en relation till en människa som misslyckades med att skapa ett eget fungerande och nära band till mina barn. Min man och mina barn och jag och min mans barn har egna välfungerande och kärleksfulla relationer till varandra och det ser jag för min del som ett minimum om man tänker sig att dela varandra vardag under samma tak. Träffas man när hemmaboende barn är i äldre tonåren får man mest troligt en annan relation, men att inte vilja anstränga sig för den ser jag som en väldigt besvärande omständighet som skulle fått mig att välja bort sammanboende. 

Hur mycket har du hjälpt dem att hitta varandra? 

Det tycker jag att du gör bra. Men det är klart att det finns fler sätt. Ett är som jag och andra redan föreslagit, att du och din sambo gör något med bara 11-åringen. Det måste ibland till större saker för att man ska kunna odla sina minnen runt något man gjort, och minnen är ett kitt mellan människor. Alla teambildande aktiviteter är bra. Klättra på klättervägg, samarbeta kring något problem. Till och med skapa ett problem som du inte kan vara med att lösa utan som måste avhjälpas av de två är bra. 

Själv slet jag ner en tapet från köksväggen när jag och min man var nya. Sedan fick jag påpassligt nog väldigt ont i ryggen och blev tvungen att pysslas om och få många chokladbollar av flera av barnen medan min man och min äldsta (och lite försiktiga och blyga dotter som är vansinnigt duktig på att måla) först gjorde en stor väggmålning som alla signerade på bästa grafittivis innan de och min bonusson åkte och valde tapeter som de sedan tapetserade med. Värsta snackisen i alla år. "Kolla tapeten, där under är vår väggmålning! kommer ni ihåg..?"

Nu behöver man ju inte slita ner tapeter, men jag tror för min del att det är bra att hitta på saker där man inte själv sitter på den största kunskapen. Om det sedan är svampplockning, danskurs, lära sig ett språk tillsammans, eller varför inte hitta på ett eget eller något annat kan kvitta. Men det är klart - finns det inte något intresse från den vuxnes sida så kommer det att falla oberoende av vad man än hittar på som är tänkt att foga relationerna samman. 

Jag är inne på din linje vad gäller regler och tillrättavisningar. Det är klart att det skulle bli oerhört olyckligt om det var allt som din son fick höra från din sambo. Ska han vara med och säga till din son - utan att ha en välfungerande relation till honom - så tycker jag att du ska säkerställa att han för varje sak han säger till om ser till att ha sagt eller säga i alla fall två positiva saker. 

Går det att avdramatisera spänningen genom att prata öppet om hur det känns för dem? Kan du sätta ord på det åt dem?

"Jag tycker att det ser ut som om du blir ängslig över att X ska bli irriterad över att du spillde, är det så? X - blir du irriterad över om Y råkar spilla? Själv spillde jag ganska mycket när jag var 11, armarna levde nästan sitt eget liv. Hur var det för dig, X? Spillde du ofta?"

"Här hemma tycker jag att det är skönt att känna det som att jag kan vara mig själv hela tiden. Hur känner ni? Vågar du vara dig själv? Om inte, hur ska vi göra för att det ska bli så? Hur känner du, Y, hur skulle du vilja att det fungerade här hemma? Om vi skulle kunna förbättra något, vad skulle det vara då? Och du X, håller du med? om inte, vad är ditt förslag?"

Gör en fotobok tillsammans. Det är roligt och engagerande och sammanlänkande.

Det verkar lite fattigt att bara kunna komma på fiske som enda grej att göra. Det finns ju miljarder grejer att ta sig för, och mycket är väl ännu oprövat. Det kan ju finnas hur mycket som helst som de kan komma att uppskatta men som de ännu inte vet om att de gillar. 

Gör en egen film i stället för att se på en. Skriv manus, klä ut er, spela in - väldigt roligt!

Hur gammal är lillebror då? Är han inte stor nog att kunna föra ett samtal med? Det måste han väl vara i och med att han gärna vill bowla? Nog har du väl något att locka honom med som gör att han kan fördra ditt sällskap under en stund på en familjeaktivitet? Och drar sig 11-åringen undan så se till att dra in honom igen då? Så omöjligt är det ju verkligen inte, men det du beskriver är ju inget som löser sig av sig självt - då hade det ju gjort det under de år ni varit tillsammans. Alltså måste du dra det tyngre lasset för att få till en bra situation, men om du bara ser hinder överallt så kommer det i sin tur innebära att ingen av er löser den här situationen och det är ju synd, främst för 11-åringen. 

Be föräldrarna komma till er då? 

Vad gjorde din sambo medan ni sysselsatte er med det då? Du beskriver honom (i alla å ena sidan) som en engagerad person, men det kanske kan vara bra att definiera vad du menar med det och vad det engagemanget egentligen innehåller? Gillar han den sortens aktiviteter alls? Eller är det fiske, lek med sonen (lego?), film i soffan och kanske något mer som han tycker är bra?

Men varför vill du göra så? Varför inte i stället lägga den lille (som du inte verkar vilja avslöja ålder på, eller?) och låta 11-åringen vara uppe sent med dig och din sambo medan ni ser något som ni enats om att kolla på, eller spelar spel/kort/tv-spel? Ni kanske kan baka något också, eller göra/köpa en pizza som ni äter till kvällsmyset?

Och en inställning som den där hade varit en direkt vattendelare för min del. För övrigt är det i mitt tycke en enfaldig attityd. Hur behöver du göra det? Vore du hemlös annars alltså?

När jag läser vittnesmålen här ovan om hur lite givande det är att umgås med bonusbarnen så infinner sig en undran om ni som känner så inte tycker att det är väldigt otillfredsställande att leva ihop med människor (ja, barn och tonåringar är också människor) som ni känner så för? Jag skulle aldrig ägna en så stor del av liv och tid under samma tak som människor jag inte hade roligt tillsammans med, och som jag inte kände eller ville känna. 

Fattar inte hur man kan nöja sig med en så ofullständig tillvaro. 

Av vad jag läser på Familjeliv så är det ju väldigt många som lever med bonusbarn varannan vecka och som känner som av flera beskrivs i den här tråden. I några fall verkar det till viss del vara någon sorts sur eftersmak efter att med liv och lust och av kärlek till mannen har kastat sig in i ett förhållande till barnen som visat sig saknat täckning när smekmånaden var över eftersom inga reella känslor för barnen fått tid på sig att i lugn och ro växa fram på ett genuint sätt. I många fall verkar det helt saknas sans och balans.

Jag har läst om kvinnor som påstår sig älska sina bonusbarn efter någon månad bara för att ytterligare månader senare i stället avsky dem. Nu senast såg läste jag någon tråd där en biomamma skrev om sitt ex som haft deras barn varannan helg men som nu när han flyttat samman med en ny skulle ha dem varannan vecka. Den nya kvinnan hade i sin tur fem barn... Jag skulle kunna sätta en arm på att det är dömt att gå åt helvete, till stort elände för barnen förstås. 

I den här trådstarten är fallet ett annat. Här rör det sig om en flegmatisk karl vars intresseområden inte sträcker sig längre än det egna barnet och de filmer han vill se när han vill se dem. Ointresserat och slött och inte till gagn för familjen där ts större son blir en outcast. Här handlar det ju inte om en man som tagit på sig eller blivit tvungen att ta på sig ett för stort ansvar. Tvärtom. Att inte ens kunna/vilja samtala med någon man faktiskt bor tillsammans med är ju ett monumentalt misslyckande som den vuxne förstås är ensam ansvarig för. 

Ja, det där med kärleken till sambon har jag hört om förut, av dig och andra. Jag tycker det låter lika torftigt och oförståeligt för det. En tillvaro som ska härdas ut bara, där trösten är att det inte varar för evigt. Ja, herregud.

Gött. Där sitter du och är lite allmänt artig om det verkar som om styvbarnet vill berätta något. Låter som om det är många som lever i något slags självpåtaget gisslandrama. 

Ja, det verkar vara otroligt många som har väldiga svårigheter att förutse, planera för, sätta sig in, ta reda på, försöka förstå eller något liknande alls. Livet verkar bara drabba dem på ett nedslående sätt som en oväntad projektil rakt i pannan.