Om ingen av föräldrarna trivs med att vara föräldraledig...

Jag har faktiskt också fått det intrycket av kvinnor som ägnat många år endast åt sin barn och aldrig tänkt på sina egna "behov". En kvinna jag känner väl köpte sitt första klädesplagg (åt sig själv, inte till barnen) då barnen var fyllda 15 resp 17 år! Hon valde bort en utbildning för att kunna vara hemma. Idag anar jag en viss bitterhet och ånger över att ha satt sig själv i andra hand så länge.

En förälder är inte enbart ett barns målsman, utan även en egen individ med egna intressen som inte automatiskt försvinner då ett barn kommer till världen.

orkar inte ge mig in i all pajkastning, men mitt svar till TS är att det självklart är BÅDAS ansvar. Man kan välja att jobba deltid båda och dela på ledigheten. Försvarbart att skola in på dagis är det väl efter barnet fyllt ett. Själv tycker jag att det känns lite tidigt, 18 månader kändes bättre för oss. Men ofta får man ju tajma dagisstart med terminsstart för att få plats, och då kanske det inte alltid råkar bli just 18 månader, utan lite mer eller lite mindre. I mina ögon är det iaf bra ifall barnet kan gå ordentligt och kanske tom kan uttrycka sig lite så att man kan förstå om det är ngt som är fel, om de har ont ngnstans etc.

Vilken fråga? Om nu ingen vill vara hemma med sitt eget barn borde dom väl inte skaffat ungar från första början!

Here we go again....

Siamusen:
Ja med tio år mellan barnen, som jag har, så har man lärt sig en del. Spelar liom ingen roll om man så har 12 ungar och ingen kommit upp i åldrarna.. man är iaf ingen erfaren förälder i mån av tid (som en del antyder här)

Din granne verkar klok.

Jag kommer vara hemma i 11 månader med sonen... sen kommer hans pappa vara hemma tills slutet på januari men sen ska vi jobba. För att vi behöver.

ChristineKleven : Envis eller helt enkelt andra förutsättningar. Kan säga att nya lagen inte skulle få mig att vara hemma längre om kommunen tar den till sig. Jag skulle aldrig fia det på 3000. Och JAG behöver annat i mitt liv än bara barn. Det betyder INTE att jag inte älskar mina barn lika mkt som du älskar dina eller att du är en bättre mamma än mig. Det betyder bara att du och jag är olika som personer och behöver olika saker i våra liv för att kunna vara den bästa mamma våra respektive barn kan få.

Jag får känslan att du värderar dig och dina val lite högre än andras val enbart för att de inte villleva sina liv som du vill leva ditt.

jag jobbar i förskola och jag har ännu ej träffat på en förälder som lämnar sina barn där av egoistiska skäl.

Jag förstår inte heller hur det kan vara så jobbigt att vara hemma med sina barn!

Jag tycker att 1 år räcker om man är en som inte tycker det är så kul, men man kan ju inte börja gnälla på en gång å säga att man hellre vill vara med vuxna utan barn!!

Har man skaffat barn måste man se till barnets behov först, & jag tror om dom fick bestämma hur dom vill ha det skulle dom vilja vakna i lugn å ro inte stressa upp till dagis!!

Vara med sin mamma eller pappa, gå å fika med andra som ha barn, vara i lekparken så att småbenen får springa av sig!

Man lever ju ganska länge så jag tror att man hinner med att göra allt man vill när barnen har blivit lite större!!

Är själv mammaledig just nu å har varit det i 1år & 4månader och man längtar mycket till jobbet & till det som var innan man fick barn men jag har gjort mitt val!
Jag menar inte att man ska offra allt för det är inte heller bra, glad mamma glada barn tror jag!
Man kan väl fara en sväng på kvällen å träffa kompisar så får pappan spendera lite egentid med barnet vilket är bra för allai familjen!

Man tycker ju alltid olika om saker men det är inte vad man tycker jämt som är bäst!
Låt era barn få njuta nu så kan ni njuta senare!
Vi har väl alla varit barn å kommer ihåg hur länge man måste gå på förskola å dagis!
Så man kan väl få slippa så länge det går !!

Bådas ansvar.

Ingen av oss var så pigg på att vara hemma på heltid, men eftersom vi har ett barn så tar vi vårt ansvar. Vi kommer vara hemma närmare ett år var och ganska mycket på deltid, så att vi båda har behållt kontakten med våra arbetsplatser.

Jag tycker inte att jag e en bättre mamma än någon annan. Det finns mmmor som e tio ggr bättre än mig, men e det så konstigt att jag tycker det e konstigt att man inte vill vara hemma med barnen.
När jag fick mitt andra barn då var jag tvungen att lämna honom på dagis med vår 1:a flcka o det var inte roligt. Det e så stora grupper att dom hinner inte ens se till dom minsta. Den minstinen våran kunde inte prata då o när vi kom för att hämta honom på dagis så sa dom- han har varit sååå gnällig idag. Jaha....va konstigt tyckte jag....vi var tvungen att åka in med honom på akuten på eftermiddan o det visade sig att han hade tre spricker i handleden....så att barnen inte får tillräckligt med tillsyn på dagis e ju uppenbart.

Jag värderar inte mina val som högre än era! Jag vet att ni älskar era barn lika mycke som jag, men det e väl inte det som jag tycker e konstigt utan att ni inte vill vara hemma med dom. Jag kan förstå att ni blir uttråkad ibland o att ni vill träffa vuxna o prata om annat än bara barn, men det finns väl tid för det oxå, men det låter som det e det ända ni vill göra.

Bra alternativ tycker jag!

Hm, kunde man inte tänkt på det lite tidigare. Man skaffar väl barn för att vara med dom o ta hand om dom inte för att så snabbt som möjligt lämna ifrån sig dom till någon annan.

Jag kan inte svara på denna fråga eftersom jag tycker det är så hemskt.

hur många av er som behöver stimulans som ni inte kan få på nått annat sätt än genom just ert vanliga arbete (enkelspårigt!) har lämnat bort barnen innan de fyllt 1-2 år ??
obs lämna bort betyder inte till pappan, för det är förhoppningsvis inte att lämna bort!!

hmm.. inte många eller ingen alls ??
ok då kan vi redan där lägga ner pajkastningen eller hur!?

Det är väl bara att inse att vi alla har olika sätt att umgås med våra barn. Det där om din sons handled lät försträckligt, men problemet handlar om brister i barnomsorgen snarare än om att barn börjar på dagis tidigt.

Jag har full förståelse och hyser respekt för ditt val, liksom du respekterar oss andra som vill jobba OCH träffa våra barn (vi får ju det bästa av två världar, samtidigt!).

Håller med helt å hållet!!

Jag tycker inte att dagis är något hemskt ställe att skicka barnen till men jag tycker dom ska vara mogna för det!
Och jag tror inte dom e det före 1 års ålder!
Min son kommer att var 1år & 8 månader å då känner jag att jag har gett mitt barn det dom behöver mycket av i början, tryggeten & kärleken från mamma & pappa inte hos någon dagisfröken!

Men det är vad jag anser vara bäst för mitt barn!

Det handlar inte om hur bra eller dålig mamma man är utan att se till barnets bästa inte sitt eget!

Mariell K skrev 2007-09-05 14:50:23 följande:

Och en mamma som vet med sig att hon inte kan vara den bästa möjliga mamma om hon är hemma jâmt gör ju det hon ser som bâst för sitt barn.

Jag respekterar era val oxå, men om man frågar så måste man väl tåla sanningen. Att inte vilja vara hemma med sina barn e väl ganska konstigt! Vad e det som e så konstigt med att tycka att det e konstigt,?

Vems sanning? Din eller deras? Det finns ju ingen sanning egntligen när det kommer till sadana hâr saker. Bara asikter

Du gillar att vara hemma, jag gillar att vara hemma, de gillar det inte. Är väl inget konstigt alls, alla är olika.

Jag förstår inte alls varför det är så konstigt att man inte skulle vilja vara med sitt barn hela,hela tiden.
Jag älskar min sambo jättemycket och saknar honom jättemycket när vi inte är tillsammans. Men det innebär ju inte att jag skulle vilja bara vara med honom hela tiden.
Samma sak antar jag att det kommer vara med mitt barn, jag antar att man älskar sitt barn väldigt mycket och saknar det när man inte är tillsammans men att det ändå inte innebär att man bara vill vara tillsammans med sitt barn, och bara sitt barn, hela tiden.
Det vore ju ytterst märkligt.

Frågan här kommer ju inte från någon som ALDRIG vill vara med sitt barn, men som inte vill vara det jämt. Vilket jag faktiskt tycker är sunt, både för barn och förälder.

Det känns lite som att diskussionen skjutit iväg lite nu på slutet... NATURLIGTVIS HANDLAR INTE TS OM ATT LÄMNA BORT EN TVÅVECKORS BABY!

Diskussionen uppkom av ett par anledningar:

* Jag fick gliringar om att jag vore en dålig mamma, att jag inte tycker om att vara med mina barn därför att jag vill börja plugga när min minsting är 11 månader

* När vi diskuterade föräldraledigheten, min man och jag, kom vi fram till att ingen av oss vill vara hemma i 1,5 år, på heltid och i sträck.

* När detta diskuterades kände jag på något underligtvis att om min man inte velat vara hemma alls så hade det varit mitt ansvar att vara hemma, även om mina känslor hade varit likadana som hans.

Och till sist vill jag säga att verkligheten inte är svart-vit. Både jag och min man (och de flesta andra i den här tråden tror jag) VILL GÄRNA VARA MED VÅRA BARN! Men alla vill inte vara hemma år ut och år in, utan kanske tröttnar efter ett par månader eller efter ett par år, allt utifrån sin egen personlighet.

Jag tror man ska vara lite försiktig med att säga att man borde tänkt på detta innan man skaffar barn. Man kan ALDRIG förstå innan vad det innebär att skaffa barn förrän man står där med bebis och föräldraledighet. Då kan det vara tufft för många, inklusive mig själv, att veta att man ska vara borta från jobbet så länge.... Jag kommer själv börja jobba deltid igen när lillan är 1 år och 3 månader och då får hon börja på förskolan som en mjukstart. Därefter heltid när hon är 1 år och 8 månader.