Mamma, sopran, feminist, hjärnskrynklare, kattälskare, sambo, radhussvensson, chef.
Lill-krypet föddes den 5 februari, i v 40+6.
På eftermiddagen den 4 februari var jag väldigt, väldigt trött och orkade inte göra något annat än att sova i soffan. Alien i magen sov också. Framåt 19-tiden började svaga småvärkar. Jag hade haft flera perioder med falska värkar de senaste veckorna så jag brydde mig inte om dem. Låg i sängen och tittade på Signs som gick på kanal 9.
I en reklampaus gick jag ändå till älsklingen som satt i arbetsrummet och sa att jag nog tror att det är på gång nu. Nu känns det som om det är på riktigt.
Värkarna var svaga och glesa men ändå regelbundna. När vi gick och lade oss sa vi att vi nog blir föräldrar i morgon. Sambon ställde väckarklockan på vanlig tid för han tänkte att han kunde åka till jobbet på förmiddagen för att knyta ihop några trådar.
Strax före fem vaknade jag och konstaterade att jag fortfarande hade värkar, men att de var lite starkare och mer regelbundna. Jag tänkte att jag nog skulle gå upp och äta frukost för jag var väldigt hungrig och detta skulle nog bli sista gången jag kunde sitta i lugn och ro med en te-kopp och DN. På ganska lång tid...
Då sa det "klonk" i magen och vattnet gick. Jag hoppade upp ur sängen (som klarade sig) och det rann längs benen, blod och vatten. Sambon tvärvaknade. Vi konstaterade att vattnet såg "normalt" ut. Jag ställde mig i duschen och sambon fick ringa sjukhuset. Då hade jag ca 2 värkar per tiominutersperiod och sjukhuset tyckte vi skulle komma in vid åttatiden.
När jag kom ur duschen, så drog värkarna igång. Starka, långa värkar som gjorde väldigt ont och som helt hade ändrat karaktär. Jag slängde mig på knä i sängen och profylaxade för glatta livet, och fick näsblod... Insåg raskt att det här går inte, sambon fick snart därefter ringa in och säga att vi kommer NU. Sambon rusade runt och packade det sista, matsäcken, kameran, mobilerna. Jag hade tväront, inser att värkarna kommer hela tiden och försöker klä på mig.
In med mig i baksätet där jag ligger (med bälte på) och biter i kuddarna, på mage på något sätt. Sambon kör inte helt lagligt, men ändå försiktigt. Den första rusningstrafiken har ju börjat. Jag minns att jag tittar upp och konstaterar att jag ser sjukhuset på håll och tänker att jag nog kan stå ut.
Sambon svänger in på handikapparkeringen, vi tar bara med min handväska och MVC-papprena och lämnar allt i bilen. Jag får värkar hela vägen upp i hissen och kommer inte in genom dörren till förlossningen förrän efter ett tag.
Väl där finns just nu inget ledigt rum, de ska precis städa av ett, så vi visas till USK-expeditionen så länge... Jag häller av mig mina kläder, slänger mig i sängen och barnmorskan kan göra en första undersökning. Det konstateras att jag är helt öppen (detta måste jag få bekräftat ytterligare en gång) och att det är dags att föda nu.
Vid det här laget säger jag då lakoniskt att jag antar att det är för sent för en epidural... Jo, säger barnmorskan, bebisen hinner komma ut innan. Vi får här betänka att min bild av hur det skulle vara att komma till sjukhuset är att de skulle säga att ja du är öppen fem centimeter, upp och gå runt i korridoren med dig. Och att jag då skulle kunna få en massa smärtstillande (vilket jag hade tänkt klara mig utan.)Så att få reda på att det nu är skarpt läge var chockande. Vad skulle nu bli av allt snacks vi tagit med oss, musiken, avslappningscd:n, boken att läsa högt ur...
Åter till berättelsen:
Jag ligger mot en saccosäck en stund (och biter sambon i knät samtidigt som jag ber honom prata om vad som helst som kan distrahera mig) men det funkar inte utan manflyttar in en förlossningspall. Det är bara att krysta. Och krysta. Helt utan smärtstillande, förstås. Det känns som en evighet. Jag har fortfarande inte fattat att det är på riktigt nu förrän de säger att jag kan känna huvudet om jag vill. Det vill jag inte. Jag kan inte släppa sambons händer, det går inte. Sen tar jag i allt vad jag har och då säger de att huvudet är ute. Sen kommer en blå, slemmig, småskrikande kropp fram mellan mina ben och jag får barnet i famnen. Sambon gråter och jag känner mig helt färdig men ändå glad.
Det är en grabb. Med alla tår och fingrar på plats.
Jag gör aldrig om detta igen.
Lill-krypet föddes den 5 februari, i v 40+6.
På eftermiddagen den 4 februari var jag väldigt, väldigt trött och orkade inte göra något annat än att sova i soffan. Alien i magen sov också. Framåt 19-tiden började svaga småvärkar. Jag hade haft flera perioder med falska värkar de senaste veckorna så jag brydde mig inte om dem. Låg i sängen och tittade på Signs som gick på kanal 9.
I en reklampaus gick jag ändå till älsklingen som satt i arbetsrummet och sa att jag nog tror att det är på gång nu. Nu känns det som om det är på riktigt.
Värkarna var svaga och glesa men ändå regelbundna. När vi gick och lade oss sa vi att vi nog blir föräldrar i morgon. Sambon ställde väckarklockan på vanlig tid för han tänkte att han kunde åka till jobbet på förmiddagen för att knyta ihop några trådar.
Strax före fem vaknade jag och konstaterade att jag fortfarande hade värkar, men att de var lite starkare och mer regelbundna. Jag tänkte att jag nog skulle gå upp och äta frukost för jag var väldigt hungrig och detta skulle nog bli sista gången jag kunde sitta i lugn och ro med en te-kopp och DN. På ganska lång tid...
Då sa det "klonk" i magen och vattnet gick. Jag hoppade upp ur sängen (som klarade sig) och det rann längs benen, blod och vatten. Sambon tvärvaknade. Vi konstaterade att vattnet såg "normalt" ut. Jag ställde mig i duschen och sambon fick ringa sjukhuset. Då hade jag ca 2 värkar per tiominutersperiod och sjukhuset tyckte vi skulle komma in vid åttatiden.
När jag kom ur duschen, så drog värkarna igång. Starka, långa värkar som gjorde väldigt ont och som helt hade ändrat karaktär. Jag slängde mig på knä i sängen och profylaxade för glatta livet, och fick näsblod... Insåg raskt att det här går inte, sambon fick snart därefter ringa in och säga att vi kommer NU. Sambon rusade runt och packade det sista, matsäcken, kameran, mobilerna. Jag hade tväront, inser att värkarna kommer hela tiden och försöker klä på mig.
In med mig i baksätet där jag ligger (med bälte på) och biter i kuddarna, på mage på något sätt. Sambon kör inte helt lagligt, men ändå försiktigt. Den första rusningstrafiken har ju börjat. Jag minns att jag tittar upp och konstaterar att jag ser sjukhuset på håll och tänker att jag nog kan stå ut.
Sambon svänger in på handikapparkeringen, vi tar bara med min handväska och MVC-papprena och lämnar allt i bilen. Jag får värkar hela vägen upp i hissen och kommer inte in genom dörren till förlossningen förrän efter ett tag.
Väl där finns just nu inget ledigt rum, de ska precis städa av ett, så vi visas till USK-expeditionen så länge... Jag häller av mig mina kläder, slänger mig i sängen och barnmorskan kan göra en första undersökning. Det konstateras att jag är helt öppen (detta måste jag få bekräftat ytterligare en gång) och att det är dags att föda nu.
Vid det här laget säger jag då lakoniskt att jag antar att det är för sent för en epidural... Jo, säger barnmorskan, bebisen hinner komma ut innan. Vi får här betänka att min bild av hur det skulle vara att komma till sjukhuset är att de skulle säga att ja du är öppen fem centimeter, upp och gå runt i korridoren med dig. Och att jag då skulle kunna få en massa smärtstillande (vilket jag hade tänkt klara mig utan.)Så att få reda på att det nu är skarpt läge var chockande. Vad skulle nu bli av allt snacks vi tagit med oss, musiken, avslappningscd:n, boken att läsa högt ur...
Åter till berättelsen:
Jag ligger mot en saccosäck en stund (och biter sambon i knät samtidigt som jag ber honom prata om vad som helst som kan distrahera mig) men det funkar inte utan manflyttar in en förlossningspall. Det är bara att krysta. Och krysta. Helt utan smärtstillande, förstås. Det känns som en evighet. Jag har fortfarande inte fattat att det är på riktigt nu förrän de säger att jag kan känna huvudet om jag vill. Det vill jag inte. Jag kan inte släppa sambons händer, det går inte. Sen tar jag i allt vad jag har och då säger de att huvudet är ute. Sen kommer en blå, slemmig, småskrikande kropp fram mellan mina ben och jag får barnet i famnen. Sambon gråter och jag känner mig helt färdig men ändå glad.
Det är en grabb. Med alla tår och fingrar på plats.
Jag gör aldrig om detta igen.
Den här medlemmen har inte fyllt i sin profil.