Om ingen av föräldrarna trivs med att vara föräldraledig...

Man önskar ju att alla barn får vara hemma med en förälder som verkligen vill det, och som trivs och njuter av den korta tid man har möjlighet att vara hemma med sitt barn. Även små barn känner av om han/hon är en "belastning" eller "ett hinder" för den vuxne...

Det som är så skrämmande i dagens samhälle är att man nästan alltid hör att föräldrarna delar på föräldraledigheten bara för "att de inte står ut med att vara hemma"...Det är inte nog stimulerande intellektuellt, eller inte nog roligt!? Sällan eller aldrig hör man att mamman och pappan delar lika för att de båda vill ha möjigheten att vara hemma med sitt barn!!??

Önskar som sagt var att ALLA barn får den starten i livet - att faktiskt DE fick vara i fokus och vara det allra viktigaste! Det är så kort tid de är små!

Nja, i den jag gick så var det 4 pappor som var med, 2 av dem var med varje gång, de andra två varannan.
Och jag tror vi var 8 st föräldrar.
Alltså 50/50.

jag tycker absolut att man får skaffa barn fast man inte tycker om att vara ledig bara man tycker om att vara med sina barn någongång annars känns det lite konstigt att ha dom om man bara vill träffa dom på helgerna..men jag tycker det är smart om det iaf passar in i ens liv och man känner att man är redo att vara ifrån jobbet lite. I vårt fall skulle jag inte ha varit redo för nått år sedan för då hade jag fullt upp med jobbat å sambon ville "klättra lite inom jobbet lite först" men nu kände vi oss redo, sambon har dock fått nya uppgifter på sitt jobb så han vill inte vara hemma nu direkt men vi valde barn ändå så vi löste det så att jag är hemma nu och han får komma in i sitt nya jobb och vara hemma sen. Så jag e ledig fulltid och sambon har lagt om sin arbetstid lite så han får mer kvalitetstid med sonen han med. Nästa barn kanske det är tvärtom vem vet det beror på vem som har mest utbyte av vad. Dock sörjer min sambo att han missar så mycket av sonen.

Tänk om ni båda hade hamnat i samma läge som pappan gjorde och att det skedde under graviditeten?

vi valt bort jobbet utan några större problem tror jag. både jag å sambon tycker trots allt att ett jobb bara är ett jobb. Sonen hade ju inte tjänat på att vi tog oss ann dom nya arbetsuppgifterna han hade nog varit lika lycklig ändå och det är värt mer för oss båda att han får den tid han får. så då hade vi fått stå tillbaka det där erbjudandet och antingen en av oss vara hemma (då hade det kunnat bli vem som helst av oss) eller så hade vi delat vår föräldraledighet 50%. Det hade varit möjligt eftersom jag slutade amma efter 3 månader. Men de 3 första månaderna skulle jag aldrig byta bort eftersom jag ville amma så länge jag kunde. För oss var det mer så att vi valde att nu vill vi har nått mer här i livet än jobbet å att barn skulle passa oss bra, kändes berikande. Tiden med vår son är jätte värdeful även för pappan som nu jobbar. Jag säger väll lite så att tyvärr måste en av oss jobba. Men vi planerar in så mycket ledighet som möjligt för pappan oxå. Tyvärr styr ju ekonomin

Vilka är ni att avgöra om andra ska ha rätt att skaffa barn eller inte??

Var och en hittar sitt sätt att ta hand om sitt barn, vill man stanna hemma är det OK, vill man jobba är det också bra. Sluta döma alla andra!

(Ska jag följa samma spår som ni gör kan jag vara så fräck att jag säger att ni hemmafruar är bittra över er begränsade roll och att ni avundas oss som även har en yrkeskarriär. Men jag håller tyst...).

jg skulle gärna kunna tänka mig att vara hemmafru i ungefär 2 år iaf men min man vill nog va hemma med sonen oxå. Sen tycker jag att det är kul att jobba oxå annars hade jag inte spenderat så lång till på universitet och utbildat mig. Jag tror absolut att förskolan är bra, jag är ju lärare så tyckte jag det vore så fruktansvärt att lämna bort barnen skulle jag väll inte jobba inom det. Däremot ser jag ju baksidan oxå, de stora barngrupperna och hur lite tid det finns för de små barnen och därför har vi valt att försöka ha sonen hemma i 2 år, fick jag drömam skulle han få va hemma i 3 år men det har vi inte råd med. Sen att jag trivs med det är en bonus tycker jag, sen att det anses "bonnigt" eller "hemmafru a´la 50 tal" så okej för mig. jag vet bara att jag å sonen har jäkligt kul på dagarna och jag är glad över att det blivit så. Jag känner inget behov att lämna honom till förskolan för att han ska utvecklas eftersom jag själv har flera pedagogutbildningar å klarar av jobbet fint själv.

i min bekantskapskrets finns det många pappalediga pappor så jag reflekterar inte över om det är mamman lr pappan som är hemma med barnet. Det är en förälder som är hemma heltenkelt. så att det skulle va mamman som alltid är hemma är ingen norm hos oss lr våra vänner iaf. Hur ser det ut runt er? är det nästan bara mammor som är hemma???

Jag trodde verkligen att jag skulle älska att vara hemmaförälder och romantiserade upp en riktig vardag där man var ensam hemma med barnet och det enda man behövde i livet var att se barnet utvecklas. Rosa moln och hela köret. Sen så föddes Emma och jag höll på att klättra på väggarna så fort vardagen infann sig. Kände mig hemsk som ville ha lite egentid nån timme då och då, barnet är ju den som skulle räcka för att göra mig lycklig!
Jag längtade efter att utvecklas på andra plan, saknade skolan. Och det var ju verkligen tabu - en riktig mamma skulle ju VILJA vara hemma med barnen!

Nu löste vi ju det finfint eftersom pappan är hemma och jag pluggar på distans (normala fall, nu är jag sjukskriven igen) så jag var bara borta några timmar i veckan från det att Emma var 6 veckor.

Hade jag inte kunnat lösa det på detta smidiga sätt så hade jag ju mkt hellre varit en hemmaförälder (blivit dyr i drift dock, massa cafébesök och utflykter) än att jobba heltid och missa 10 timmar/dygn av mina barn!

Och jag håller med den som skrev att man hade tänkt till en  gång extra att skaffa barn med en pappa som inte vill vara hemma med barnet.

Lilla Trule: men bara för att jag inte tyckte att det var det bästa som hänt mig att vara hemmamamma så är det INTE samma sak som att jag känt att mitt barn varit en belastning för mig.
Shit, MÅSTE allt vara så svart eller vitt

En del vill inget hellre än att spendera sitt liv enbart med sina barn, medans en del behöver annan stimulans för att må bra, är det så himla konstigt?