Om ingen av föräldrarna trivs med att vara föräldraledig...

Intressant diskussion och precis vad jag hade hoppats på!

I vårt fall är inte läget så som TS beskriver, men fördomar jag mött gjorde att jag ville driva frågeställningen lite längre än verkligheten ser ut för att få fram folks fördomar och få en mer intressant diskussion. Vilket det alltså även blev, vad roligt!

Ni som tycker att det är mer mammans ansvar, vad bygger ni det argumentet på? Är barnen mer mammans ansvar än pappans?

Jag tycker att det är fiffigt om den som fött barnet kan vara hemma ett tag för att "vila upp sig", dvs låta kroppen läka under några månader. Att föda barn är ju förenat med en viss ansträngning. Efter det kan man ju lösa föräldraledigheten hur man vill, bara för att kvinnan helammar innebär det ju inte att hon måste vara hemma hela tiden, man kan pumpa ur, den förälder som är hemma kan åka till kvinnans jobb t ex.
Eller så kan båda jobba halvtid. Eller så löser man föräldraledigheten med hjälp av olika barnvakter. Jag är skeptisk till förskola före ett års ålder, och det är mest för att de flesta förskolor ju har sin grundplanering efter att barnen ska vara minst ett år.

Jag tror att barn framför allt mår bra av att ha glada föräldrar. Jag har träffat otal kvinnor som är hemma med barn och mår enormt dåligt av det, men de är hemma "bara för att det ska vara så".

Om jag kan amma så kommer jag vara hemma de första 6 månaderna. Sen får pappan vara hemma, och han kommer vara hemma minst ett år. Detta beror mest på att jag tycker väldigt mkt om mitt jobb, medan han gärna är borta från sitt. Om det hade kunnat fixas praktiskt med våra jobb så hade vi helst jobbat halvtid båda efter de första tre månaderna.

trivs man såå lite med att ge de bästa för barnet å vill man sååå lite vara med sitt barn , så man inte kan "offra" 1-2 år med att vara hemma? då är det verkligen bådas ansvar att inte skaffa barn!

Men... åhh... hur svaårt kan det vara att läsa. Det är ju INGEN här som skriver att de inte vill vara med sitt barn!

Att skriva att man inte trivs med att vara föräldraledig är inte samma sak som att skriva att man inte vill vara med sitt barn.

Om jag åker till Turkiet på semester och kommer hem och säger att jag inte tyckte om Turkiet - är det då samma sak som att säga att jag inte tycker om att ha semester?

Lär er att skilja saker åt i ett resonemang.

[citat]
Att skriva att man inte trivs med att vara föräldraledig är inte samma sak som att skriva att man inte vill vara med sitt barn.
[citat]

Jo för mig är det lika, att inte vilja vara hemma med sitt barn, jo det är det.

Då tycker jag att du är synnerligen enkelspårig - du kan alltså inte skilja på saker och ting i ett resonemang. Jag hoppas verkligen att mina barn skonas från personal på förskolan som resonerar som du.
Sedan färgas kanske ditt resonemang av avundsjukan över att vi har barn, som du tycker att vi inte uppskattar, medan du som vet att uppskatta barnet och inte skulle behandla det så illa som vi som vågar yppa att föräldraledigheten inte är så stimularande, inte har barn. Orättvist? Kanske, eller så förändras ditt synsätt när du själv får barn.

Väntar på litet troll skrev 2007-09-02 16:02:20 följande:

nej mitt synsätt kommer aldrig att förändras....

jag tänker som så att det borde man väll ha prata om innan man skaffar barn?!? skulle ingen av oss velat vara hemma hade vi inte skaffat barn nu för mig känns det främmande att skaffa barn om det inte passar in i livet just då och ingen vill spendera sina dagar med barnet. Men om jag då utgår från att barnet antagligen inte var planerat om ingen vill vara hemma med det så tycker jag man ska offra sig själv lite och dela på ledigheten. Jag tycker barn i allmänhet bör vara hemma tills de har utbyte av andra barn om det är möjligt (vlket det såklart inte alltid är), tills de är ca 2 år kanske.

Nu är det ju så att föräldraledigheten inte är en tvingande lag, man måste inte ta ut den. Och det är ju knappast ett mått på hur mkt folk tycker om sina barn för då kan jag räkna upp ett antal pappor (och till viss del mammor) som inte tycker om sina barn för de har inte tagit ut någon föräldraledighet alls.

Lite funderingar utifrån vad ni skriver:

1. Ni skriver att man ska prata om det innan. Tänk om båda TRODDE att de skulle älska att vara föräldralediga men det sedan visade sig att ingen förälder trivdes?

2. Det handlar inte om att man inte kan "offra" 1-2 år på sitt barn utan om att man kanske tråkas ut av att inte få intellektuell stimulans.

3. Så kommer vi till "rådgivarna" som tycker att man kan göra förälraledigheten mer stimulerande genom att baka bröd, gå till sandlådan, träffa väninnor som också har barn, fika och så vidare. På vilket sätt anser ni att detta skulle ge intellektuell stimulans? Och tro mig, jag har testat! Vår stora son har vi haft hemma i 2,5 år, både jag och min man har bakat bröd och varit i lekparken och på öppna förskolan otaliga gånger...