Om ingen av föräldrarna trivs med att vara föräldraledig...

jag tror absolut att det är bättre att gå tillbaka å jobba lite och lite tidigare än man tänkt, hellre det än att man går hemma å mår dåligt för det går ut över barnet. Man kan ju se det så att man börjar jobba lite tidigare och använda resterande föräldraledighet till att gå ner lite i tid så få barnet kanske lite kortare dagar på förskolan eller färre dagar i veckan. perfekt för barn att få en mjukstart.

Ärligt talat! Även om man får minskad intellektuell stimulans när man är hemma med sina barn så kan man väl stå ut med det den korta tiden av ens liv man är föräldraledig?!! Säg att man är hemma 2 år eller till och med 4 år om det är fler barn än ett. Vad är det, om man tänker på alla år man har kvar på jobbet? Man måste kunna vara lite mer målinriktad och diciplinerad än att bara ge upp fl för att man får för lite intellektuell stimulans. Låter patetiskt i mina öron utan att på nåt sätt racka ned på nån. Delar man på fl så får man ju dessutom stimulans från jobbet några dagar i veckan.

Egentligen handlade det inte om att någon inte vill vara hemma alls, utan vad jag undrade mest över var hos vem ansvaret ligger om ingen av föräldrarna är förtjusta i tanken på att vara hemma länge?

Nu har jag inte läst igenom tråden.
Men enligt mej så tycker jag att om ingen trivs med att vara hemma med barnet,så får man väl dela upp det,först mamma sex månader sen pappa sex månader,sen kan man ju skola in på dagis om man vill.

Själv skulle jag vilja vara hemma med barnen tills dom vart två år .
Men man måste ju må bra själv annars gör ju inte barnet det heller.

Jag tycker inte att någon av föräldrarna har ett större ansvar än den andra att vara hemma. Båda har lika stort ansvar att se vad som passar familjen och då räknas definitivt barnet som en fullgod medlem. Eftersom barn är så himla olika så tror jag inte att det är så himla lätt att planera en dagisstart redan när barnet är nyfött (om man har möjlighet alltså). Iofs så var ju exemplet två år så jag kanske inte behöver babbla för mycket om det...

Om mamman ammar är det väl lättast för henne att vara hemma de sex första månaderna, sen tar pappan de nästa sex månaderna. Och det andra året jobbar båda halvtid. Jag tycker det låter som en ypperlig lösning. Ammar man inte så kan man ju vara hemma på halvtid båda två i två år. (Jag skulle dock haft svårt att börja jobba den första månaden efter förlossningen, allt kändes som upp och ner-vända världen, men det är ju inte lika för alla och det kanske också är olika vid nästa barn.)

Fördommarna skulle flöda fritt...här kommer det...

Det är totalt rubbat att skaffa sig barn då.
Köp en hund. Eller ännu bättre, en katt, den klarar sig själv. Och är billig i inköp.

Och om man inte visste att man inte trivdes förrän barnet redan kommit?