Känner mig dömd av mitt barns rektor

Samma för oss! Men via BUP har vi fått höra att det långt ifrån alltid som det finns en sån förståelse från skolan som vi har mötts av. 

Jo, i Sverige verkar det ju vara så att går barnen inte i skolan så blir de folkskygga osociala individer som inte alls träffar jämnåriga och skyr brevbäraren / kassörskan vid ICA och annat okänt folk som pesten.

Det är inte skolans ansvar att få dit ert barn. Det är förälderns ansvar.
Ditt barn, ditt ansvar. 

Anledningen till att du känner dig "dömd" är ju för att rektorn har rätt och du vill inte erkänna det. Istället lägger du ansvaret någon annanstans och hoppas få sympati på ett forum. Lägg denna energi på ditt barn istället.

Nej. Deras ansvar är när hon är där, ditt ansvar är att få dit henne.

Ingen kan övertyga mig om att skolan är den enda, eller ens den viktigaste, bakomliggande orsaken.

Det finns säkert många, både föräldrar och andra, t ex BUP, som kan komma med krav, synpunkter eller önskemål gällande vad skolan kan eller bör göra.
Men i alla dessa sammanhang får man inte glömma att näst intill alla inblandade individer börjar alltid aktivt söka efter andra förklaringar och orsaker för att själv slippa stå där med ansvaret.
Det är en fullkomligt normal och naturlig reaktion som sker naturligt och automatiskt hos i princip alla människor när man som individ ställs inför svåra och jobbiga problem.

Alla tycker vi väl att det skulle vara både bra, bekvämt och befriande om någon annan tog ansvaret?
Den där "någon" som alla alltid talar om i alla sammanhang, så snart ett behov eller ett problem uppstår...

Självfallet önskar föräldrar och alla, t ex BUP i ditt fall, att rektorn i det här fallet skulle vara denna "någon" som ska fixa problemet.
Men vad är rektorns uppdrag?
Det är självfallet att ansvara för hela skolan, för alla elever, att ta hänsyn till krav och önskemål från alla elevers föräldrar. Och i Sverige där vi har demokrati och där nästan alla människor hävdar att rättvisa ska råda så ska rektorn givetvis behandla alla lika, vara rättvis, och i så fall ge lika mycket av sin tid till varje elev och till varje förälder till alla elever.
Hur ska rektorn kunna uppfylla krav och önskemål om rättvisa om rektorn ska ta fullt ansvar för en elev, eller ett mycket litet fåtal elever, som har jättestora särskilda behov?
Hur kommer t ex vissa föräldrar reagera när deras barn, såväl alla "genomsnittsbarn" som också de allra duktigaste eleverna, inte ägnas någon tid alls och inta alls får något stöd?
Är detta demokratiskt och rättvist?

Hur ska samhället och Sveriges medborgare i allmänhet, alla skattebetalare, se på saken att ingen tid, inga resurser, ägnas åt de allra duktigaste och mest begåvade eleverna? De elever som så småningom ska bli de viktigaste och bästa samhällsbärarna, de som ska dra in alla skattepengar till landet, om dessa inte får lika mycket tillgång till tid och resurser från rektor och alla andra?
Kommer dessa elever verkligen kunna bli de viktiga samhällsbärarna, de som ska skapa resurser och försörja de som har särskilda behov, sjuka och gamla, om de inte prioriteras, inte får rättvis och demokratisk tillgång till resurser under utbildningstiden?

Vad är demokratiskt och rättvist?
Det är fullkomligt självklart i verkligheten att rektors tid och möjligheter inte räcker för att ge alla lika mycket tid och resurser som ts barn behöver, hur ska då prioriteringarna se ut? Vilka barn ska rektor välja bort? Vem har rätt att bestämma, vilken är människan av kött och blod som äger ansvaret, för att rätt prioriteringar görs, på så sätt att det blir både demokratiskt och rättvist?

Om det skulle vara skola och rektor som är de främsta och viktigaste bakomliggande orsakerna så skulle det självfallet innebära att alla elever, eller väldigt många, skulle ha samma problem som ts barn. Eller hur?
Skola och rektor är självfallet inte den viktigaste bakomliggande orsaken.

Föräldraransvaret ligger i att få barnet TILL skolan, skolans ansvar börjar när barnet är I skolan.

Så vh måste lämna barnet till skolan och skolan bör göra anpassningar för att få barnet att stanna och trivas i skolan.

Är det annan problematik så är det inte alltid till barnets bästa och då tycker jag att man tar hjälp och ordnar en lots. Jag har tagit hjälp av soc för att få skolan att agera och möta barnets behov i skolan.

Lycka till

Och ingen säger att skolan är dem enda orsaken. Men när föräldrarna redan gör allt och lite till och skolan bara slår ifrån sig, ja då är skolan den enda parten kvar som inte tar sitt ansvar.

Precis som chefen har ett ansvar att säkerställa att arbetsmiljön för en utbränd anställd funkar och inte bara kam förvänta sig att den kommer kunna komma tillbaka till 100% igen med precis samma förutsättningar på arbetsplatsen som först gjorde dem utbränd så måste en rektor se på miljön i skolan.

Ja, du kan kanske ha rätt.
Men hur kan du säkert veta att föräldrarna redan gör allt? (Och "lite till", hur nu det skulle kunna vara möjligt?)
I verkligheten och om vi ska vara ärliga så har jag för min egen del aldrig sett eller ens hört talas om någon förälder som redan gör allt och gör allt rätt.
I min värld finns alltid möjlighet till förbättringar och att göra ännu mera rätt.

Gällande rektorns ansvar och möjligheter upprepar jag det jag anser vara självklart:
Men vad är rektorns uppdrag?
Det är självfallet att ansvara för hela skolan, för alla elever, att ta hänsyn till krav och önskemål från alla elevers föräldrar.
Och i Sverige där vi har demokrati och där nästan alla människor hävdar att rättvisa ska råda så ska rektorn givetvis behandla alla lika, vara rättvis, och i så fall ge lika mycket av sin tid till varje elev och till varje förälder till alla elever.

Gällande utbrändhet är jag mycket övertygad i min åsikt att inget arbete gör någon utbränd.
Utbränd blir man av hur man mår.
Och en individs eget måendet påverkas alltid av många olika faktorer. Alltid av fler faktorer än enbart arbetsplatsen eller arbetet.
Om utbrändhet kom enbart av arbetet så skulle alla med samma arbete bli utbrända, eller hur?
I verkliga livet är väl sanningen snarare att det finns oftast flera kollegor som arbetar både mer och hårdare än de som blir utbrända.

Och som jag redan tidigare påpekat, om den bakomliggande orsaken var i huvudsak skolan så skulle alla elever, eller väldigt många, som en direkt följd ha motsvarande problem som ts barn. Ganska så självklart, eller hur?

Tro mig, föräldrar till hemmasittare gör oerhört mycket mer än andra föräldrar. 

Grundorsaken är ofta en diagnos, autism och add är absolut vanligast. "Vanlig" adhd verkar inte vara lika vanligt bland de som drabbas. Och där har man självklart hjälp av vården för att hantera det. Men som sagt, skolan behöver göra sitt pckså. Det är ingen som argumenterar för att allt ansvarar ligger på skolan, men det är inte så att inget ansvar ligger på skolan.

Tack för att du korrigerar dig. 
I och med detta är vi ju i stort överens.

Men jag tycker det är fel av dig att så grovt generalisera gällande gruppen föräldrar till hemmasittare. Det är nog mera sant att det också i den gruppen finns både mer och mindre engagerade och ansvarstagande föräldrar. Alla är självfallet inte lika, inte heller inom denna grupp föräldrar.

Vet inte om jag korrigerar mig, har aldrig skrivit att skolan är enda problemet men ett stort problem är att skolan inte vill ta något ansvar alls. Den här typen av trådar och frustration startas när det bara är skolan kvar i ledet av ansvarstagande.

Och självklart är föräldrar olika bra. Men att så tvärsäkert slå fast att det är föräldrarna som brister och att man minsat arbetat så mycket bättre med sina egna barn och det är därför det funkar för dom är djupt okunnigt.

Föräldrar till hemmasittare är i grunden precis lika som alla andra föräldrar där allt funkar bra. Men till det så har nog de flesta läst otaliga böcker om barnuppfostran plus gått varenda föräldrautbildning man kan komma över eftersom att det ibte räcker att bara vara vanlig förälder, man behöver vara mycket mer.

Av de jag känner som har barn som har hemmasittare så har de också andra barn som inte har några problem alls. 

Men faktum kvarstår att det har varit fullkomligt självklart för mitt barns rektor att göra de anpassningar som behövdes, och tack vare det är mitt barn inte längre hemmasittare. 

Att skolan behöver anpassa betyder inte att skolan är dålig. Betydligt oftare beror det på att hemmasittaren har någon form av funktionsnedsättning. Skolan har alltså inte orsakat problemet - det föddes barnet med - men det är skolan som behöver göra anpassningar. Och barnen har rätt till det enligt svensk lag. Och även om barnets problem beror på föräldrarna, tex missbruk, så är skolan skyldig att hjälpa barnet att klara av skolgången.