Känner mig dömd av mitt barns rektor

Men byter man inte skola då om den är så hemsk? Flyttar om det behövs?

Eller är inte skolan egentligen  så katastrofal utan problemet är att barnet är ångestbenäget? Då är det snarare psykologhjälp, psykiatri, samtaksbehandling och eventuell medicinering som hjälper. 

Man måste ju lösa problemet? Att stanna hemma från skolan löser ju inget. Ja, en period av distansundervisning, parallellt med pngestbehandling kanske är bra förstås. 

Jag tycker at det är skrämmande med många svar här, hur kan man vara så okunnig och oförstående till TS? Trycka tummen ner när man berättar om en svår situation?

Förhoppningsvis representerar de inte snittet, får man hoppas, jag har inte märkt det speciellt mycket bland min bekantskapskrets. Men däremot skolpersonal är ofta oförstående och verkar sakna förmåga att förstå.

Folk tror att det handlar om bristande vilja hos barnet. att det bara är att vara bestämd. De allra flesta föräldrar med hemmasittande barn har under lång tid försökt tvinga och pressa barnen att gå till skolan, men till slut går det inte längre.

Mycket verklighetsfrånvänt att tro att det bara är att "söka vård", vips så får barnet medicin och allt är frid och fröjd. För det första så är köerna till BUP mångåriga på många ställen. Många betalar privat. Men det finns ingen quick fix. Även med ett team av läkare, psykologer, kuratorer mfl så kan inte sjukvården utföra mirakel.

Mitt bästa råd är att undvika Familjelivs forum. Jag brukar bara delta i såna här trådar ibland, men borde undvika helt, det blir nästa som ett självskadebettende, för man når aldrig fram ändå hur man än förklarar. 

Men alltså vad föreslår du då i stället för den vård som "vi" föreskriver?

Ja, vårdköerna är långa och man får vänta men under tiden får man ju aktivt jobba med sitt barn.

Vi har gjort ett massivt jobb med vårt barn som idag är välfungerande. Barnets kompis däremot som också har adhd har äldre curlande föräldrar som bara tagit emot att han beter sig illa mot dem och andra. Han går det tyvärr inte så bra för. De strök medhårs i åratal och ursäktade hans beteende.

Jag fattar att föräldraförmågan sviktar ibland när det blir så tungt för det ÄR tungt, men då finns stöd att få från t.ex. socialtjänsten om man själv inte mäktar med uppfostran.

Det handlar ju i grund och botten om att bygga en grund för barnet att kunna bli självständigt en dag i oavsett samhällle. Sluta dalta är mitt bästa råd.

Exakt. Vi skaffade också hörlurar, bytte skolor tills vi hittade en där vårt barn fick vänner.

Adhd var plötsligt inte problemet. Omgivningen och stödet måste finnas och det ligger inte på skolan utan på närvarande föräldrar.

Skolan är inte hemsk. Barn står i kö för vår skola för att den har så gott rykte. 

Vad gäller söka hjälp hos vården så har jag aldrig hört talas om hemmasittare utan mer eller mindre omfattande vårdkontakter. Det är ju fullkomligt självklart att man söker vård. Vi har haft hjälp av vården i tre år nu. 

Flera här har sagt att man bör byta skola, men för vårt barn var kompisarna en jätteviktig nyckel till att komma tillbaka. Att må dåligt och i det läget börja ny skola - det hade varit spiken i kistan. Annat är det så klart om orsaken är mobbning och utanförskap i skolan. 

Förstår inte vad du menar med uppfyller alla krav. Mitt barn har altid varit bland de bättre i klassen och har bra betyg i både praktiska och teoretiska ämnen. 

Och mitt barn går som sagt i skolan numera, så ingen behöver berätta för mig vad vi borde ha gjort. Vi tog hjälp av både psykiatrin och kommunens arbetsgrupp för hemmasittare. Både förespråkade det som vi redan gjorde, dvs stor lyhördhet för barnets behov och önskningar. Och det funkade uppenbarligen. 

Jag är mor till en före detta hemmasittare.