Känner mig dömd av mitt barns rektor

Varför har ni misslyckats med att få barnet att förstå att det inte är ett alternativ att inte gå till skolan?

När mitt barn var hemmasittare orkade hen inte träffa några kompisar. Hen låg hemma och grät och darrade av ångest. Mitt barn går i skolan nu. Hen har många kompisar men orkar fortfarande inte träffa dem på fritiden. Skolan tar precis all energi. 

Mitt barn har aldrig velat vara hemma. Hen ville gå i skolan, men klarade det inte. 

Många har frågat vad skolan ska göra. Det finns jättemycket en skola kan göra för att hjälpa barn med npf. Förutsägbarhet är en sak, att aldrig ändra på saker som placering i klassrummet, byte av sal etc utan att först förbereda eleven. Att ha tyst matrum att äta i, att slippa stå i kö till maten, möjlighet för eleven att vänta på nästa lektion i klassrummet iställrt för i korridoren, skärmar kring bänken, samma bänkplaceringbi alla klassrum, möjlighet att få alternativa uppgifter vid tex grupparbeten, god förberedelse innan schemabrytande aktiviteter, möjlighet till alternativa uppgifter vid schemabrytande aktiviteter, möjlighet att sitta ensam i grupprum vid enskilt arbete i tex matematik, möjlighet att gå till vilorum under dagen för återhämntning, att inte behöva vara i samma grupp som mycket stökiga elever, att få sitta vid den plats i klassrummet som funkar bäst, att få gå ifrån lektionen ett fåtal minuter tidigare för att slippa trängsel vid skåpen, att gå vissa lektioner med specialpedagogen istället, att specialpefagogen instruerar lärarna vad eleven behöver - kan vara fler pauser, mer varierad undervisning, endast instruktion för en uppgift i taget, tydligare instruktioner med bildstöd, tidstock  mm). Och mycket mer. 

En del barn behöver allt det här och lite till, en del behöver bara några av sakerna. Det viktiga är att vara lyhörd för eleven och hitta nycklarna till att hen ska klara skolan. 

Det här är saker som kan göra jättestor skillnad för ett barn med npf. Men det kräver att lärare och rektor vill lära sig och är beredda att skapa nya vanor. Men görs anpassningar av den här sorten kan det göra att barnet slipper utveckla psykisk ohälsa och bli hemmasittare. 

Det är ju så sorgligt att höra. Och så svårt att förstå.
När jag växte upp gick alla i skolan, ingen var hemma. 
Men allt är ju mjukare och mer anpassat idag? Om jag jämför med mina barns skola och min.
Mina lärare var snälla men mina barns lärare var supersnälla.
Min dotter hade svårt för uttal och när hon blev retad av en pojke på engelskan fick hon följa med läraren till lärarrummet efter lektionen och läraren bjöd henne på godis, skulle aldrig hänt när jag gick i skolan.
Lärare vrider in och ut på sig själva för att anpassa idag. När jag började skolan var vi trettio i klassen och en lärare. Vi satt stilla i bänken och gjorde det som läraren sa. De som inte klarade uppgifterna fick inga anpassningar. Jag som var snabb fick på egen hand jobba i stjärnböckerna när jag var klar med uppgifterna. Vissa kunde få gå några timmar i veckan till hjälpläraren.

Är det kraven på betyg som förstör idag? Att man kan få F, underkänt?
Är det det som stressar din son så mycket att han inte orkar umgås med kompisar, är han livrädd för att få F i betyg?

Vad är det mer specifikt som stressar honom?

Så här mycket anpassningar går ju inte att göra i en vanlig skola, det måste ju vara helt omöjligt för lärarna att fixa allt detta och samtidigt erbjuda vanlig undervisning . Barn med så stora svårigheter borde kanske få gå i särskilda autismklasser eller skolor. Det finns ju på vissa håll. 

För mitt barn hade skolan när du var liten förmodligen funkat mycket bättre. Tydligt vad man skulle göra (inga flummiga gruppdiskussioner om vad tolv delat med sex blir), mer likadant varje dag och mer ordning i klassrummet. Det är framför allt stök och buller som gör mitt barn trött. Både på lektioner och raster. Att de andra pratar på lektionerna, att utagerande barn går i vanlig klass, skriker, knuffas och kastar saker. Sånt ör jobbigt för alla, men mitt barn orkar bara inte. 

Vi har inte alls misslyckats att få barnet att förstå att man måste gå i skolan och att man inte kan välja att vara hemma. Varför drar du en sådan slutsats? Barnet har kämpat länge. Barnet väljer inte att vara hemma, det låser sig och går inte!
Barnet är my ket väl medveten om skolplikten och känner sig misslyckad. Vet att socialtjänsten blir i kopplad. Är livrädd för socialtjänsten,  men det kan inte förmå barnet att gå till skolan.  
Får ångest av bara närma sig en skolbyggnad även om det är ett annat ärende i närheten.

Ja olka sjukvårdskontakten är inkopplade, medicinering mm. Men de kan inte åstadkomma några mirakel för skilskada barn. 

Vi hade också problem med stök i skolan, det är tyvärr vanligt i de kommunala skolorna , eftersom lärare inte vågar säga ifrån och inte får stöd från rektorn.
Dörför bytte vi till årskurs sex till en privat friskola , Kunskapsskolan. Mina barn sa med en gång, vad lugnt det är i vår nya skola! Nu kan vi koncentrera oss. Kunskap var också jätteduktiga på anpassningar, vissa barn fick huvuddelen av undervisningen via portalen och fick komma då och då för avstämningar med läraren. De hade en jättebra specialpedagog som verkligen var ute och träffade elever och aktivt gjorde olika tester, utvärderingar och anpassningar. 

Mitt ena barn hade fått anpassningar för sinspråkstörning i den kommunala skolan, men tack vare de goda lärarna och strukturen på Kunskap behövde hon inga anpassningar där. 

Det intressanta var att den kommunala skolan hade mindre andel barn med  utlöndsk bakgrund, och betydligt lägre andel högutbildade föräldrar, men ändå lyckades de mycket bättre.

Jag vill bara skicka lite hopp till er och TS!

Vi har varit där ni är nu och träget arbete från föräldrar, skola, vården och framför allt barnet självt har gjort att mitt barn nu går i skolan på deltid. 

Ni bad ju om hjälp från skolan håll och hjälpen var ju en föräldrautbildning? Varför gnäller du då för? Ni behöver hjälp i ert föräldraskap för att få barnet till skolan, då blev ni erbjuden en utbildning för att hjälpa med det. Det låter ju som exakt det ni behöver. Förstår verkligen inte vad du hade förväntat dig här? 

Börja ta ditt ansvar som förälder nu och gör ditt yttersta för att faktiskt få barnet till skolan. Första steget är att gå till utbildningen. Svälj stoltheten och se vad de erbjuder istället.